Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

Därför förlorar arbetsgivarna mediematchen

På arbetsgivarsidan muttras det ständigt över media. Varför väljer alltid journalisterna den fackliga vinkeln? För att alla journalister är miljöpartister eller kommunister, svarar någon.

Ett exempel är visstidsanställningarna. De kallas ofta för otrygga anställningar i media. Dessutom ökar de otrygga anställningarna i en skrämmande takt, hävdar facket, vilket upprepas i media.

Arbetsgivarna föredrar att kalla visstidsanställningarna för instegsjobb. Andelen har inte ökat, i själva verket behöver fler skapas för att släppa in fler på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna kan skrika sig blå om detta men budskapet når ändå inte ut i media.

Jag kan garantera att alla journalister inte är miljöpartister eller kommunister. Däremot älskar journalister journalistik. Fackförbunden producerar massor med journalistik om arbetsrätt och arbetsmiljö. Varje fackförbund med självaktning har en egen, oberoende tidning.

Tidningens oberoende är avgörande för att andra redaktioner ska nappa på deras artiklar och sprida innehållet vidare. En del fackförbundsledningar retar upp sig över detta. Inom Kommunals ledning har det till exempel förekommit diskussioner om att frikoppla tidningen helt från förbundet. Tidningen är så jobbig, lyssnar aldrig på förbundsledningen, usch, den får klara sig själv.

LO-ledningen har surat över sin egen förbundstidning Arbetet. Varför får inte ledningen oanmäld kliva in på redaktionen och diskutera artiklarna? Fattar de inte vem som betalar deras löner? Men redaktionerna anser att de ger ut tidningarna på medlemmarnas uppdrag, förbundsledningarna ska bara se till att de få tillräckligt med pengar.

Resultatet blir hög journalistisk kvalité. Arbetsgivarna läser fackförbundstidningarna med största intresse. När Dagens Arbete förra året bjöd in till fest för att fira sin nya tidningsdesign var PG Gyllenhammar på plats.

Själv sitter jag i en jury som utser årets bästa avslöjande artikel inom fackförbundspressen. Lag & Avtal är förstås oberoende, vi tar varken ställning för fackförbund eller arbetsgivarna,  men jag har ändå accepterat detta hedersuppdrag. Och jag skulle gärna sitta i en jury som delar ut pris för bästa journalistik inom arbetsgivartidningarna.

Men arbetsgivarorganisationerna lägger inga pengar på journalistik. Visst finns några tidningar, men de påminner mest om kundtidningar, innehållet får aldrig något genomslag. De produceras dessutom inom arbetsgivarorganisationerna, innehållet är alltså ett direkt budskap från ägarna.

Jag känner inte till någon nyhetsredaktion som överhuvudtaget öppnar en arbetsgivartidning. På Svenskt Näringsliv finns förvisso ambitionen att göra sajten intressant enligt journalistiska grundregler. Varje utredning kompletteras med ett case, en arbetsgivare som berättar om sin tillvaro. Men det blir ändå inte journalistik, bara information.

Det här är något arbetsgivarna bör fundera över om de vill nå ut i media. Att skylla på att alla journalister har fel politisk uppfattning leder ingenstans. Tänk om en företagsledare uppgivet skulle påstå att varorna inte kan säljas eftersom konsumenterna är idioter.

Matchen kan alltså bli jämnare, men aldrig helt jämn. Orsaken är att negativa nyheter väcker mer intresse än positiva. Det här sitter i våra gener. Människan är sedan begynnelsen, då hon kunde bli attackerad av otäcka djur på stäppen, programmerad att reagera på faror. När något går bra, ja då är det väl mest som det ska vara.

 

 

 

 

Policies på gott och ont

”Vi får fler och fler samtal om policies”, berättade advokat Åsa Erlandsson på Setterwalls advokatbyrå. Jag intervjuade henne på scen i går på Kistamässan, Personal & Chef 2015. Vårt ämne för dagen, policies, lockade något hundratal med personalchefer.

Trenden är att varje företag med självaktning ska upprätta en policy om reglerna på arbetsplatsen. Åsa Erlandsson rådde personalcheferna att börja med att ställa sig frågan varför företaget inför en policy. Det är nog klokt. Från fackligt håll hör jag irritation över att många företag vill visa sig duktiga, särskilt när det gäller droger på arbetsplatsen. Denna iver gör att integriteten tar stryk. Se bara på när SVT blev uppmärksammade för sin rigida drogpolicy, ett tittarsamtal räckte för att beordra provtagning av en programledare.

Samtidigt finns en hel del missuppfattningar om det juridiska värdet av en policy. För det första är policyn inget avtal, utan en uppmaning från arbetsgivaren. Fortfarande gäller reglerna i lagen om anställningsskydd: saklig grund krävs för att avsluta en anställning.

Värdet av policyn stärks visserligen om varje enskild arbetstagare signerar den, men en redan anställd kan förstås vägra att underteckna, inte mycket att göra åt för arbetsgivaren. Om arbetsgivaren däremot lyckas övertyga facket om att skriva ett kollektivavtal om en policy, då får policyn ett juridiskt värde som håller i domstol.

 

Vidrigheter på nätet och anställningen

En läkare, en tjänsteman för Sverigedemokraterna, en skogshuggare. Alla har de blivit uppsökta av Aftonbladet och konfronterats med vad de skrivit på Flashback.

Det är inte utan att man får Stasi-vibbar. På Flashback har användarna trott att de fritt kunnat uttrycka vad de tänker. Ibland får vidriga tankar medhåll, ibland mothugg. Den som är känslig för vad som pågår i folks huvuden bör undvika Flashback.

Nu sitter förmodligen några arbetsgivare och grunnar över om det är just deras anställda som hävt ur sig skiten.

SD-tjänstemannen är förstås redan avslöjad, han hängdes ut med namn och bild. Ett par timmar senare var hans anställning historia.

Uttalandena gjordes för sex-sju år sedan, innan anställningen påbörjades. Kanske ställde arbetsgivaren frågan under anställningsintervjun: har du hävt ur dig rasism på nätet? Om tjänstemannen ljög är saken klar, då är det tack och hej.

I annat fall krävs viss eftertanke. Arbetsdomstolen har gjort klart att en arbetssökande inte har någon allmän upplysningsplikt, tjänstemannen behövde alltså inte berätta om sina aktiviteter på nätet under anställningsintervjun.

Samtidigt: undanhållna uppgifter får betydelse om de är så allvarliga att de i sig utgör saklig grund. En tjänsteman som begår brottet hets mot folkgrupp och är anställd av Sverigedemokraterna får rimligen betrakta sitt eget förtroende som raderat, samtidigt har tjänstemannen skadat arbetsgivaren/partiet. Alltså är det arbetsrättsligt korrekt att avsluta anställningen.

Här har jag utgått från att Sverigedemokraterna även internt förordar det partiet påstår utåt, att nolltolerans mot rasism gäller. Hundra kan man inte vara på den punkten, vilket kan komplicera bedömningen något.

För läkaren som publicerat rasistisk dynga på Flashback är läget ett annat. Läkaren verkar ha en offentlig anställning på ett större sjukhus. Bara att gratulera. Läkaren lät sig intervjuas anonymt av Aftonbladet, sjukhuset får inte försöka ta reda på läkarens identitet.

Sjukhuset måste också stå ut med att läkaren publicerat otäcka åsikter på Flashback, yttrandefriheten är grundlagsskyddad. Fallet är snarlikt med den polis – Farbror Blå –  som kränkte sina kvinnliga kolleger på en blogg. Polismannen blev avskedad men vann i Arbetsdomstolen.

Sjukhusets enda möjlighet att bli av med läkaren är att hävda brott mot patientsekretessen. Läkaren skrev ganska detaljerat och nedsättande om en patient på Flashback.  På den punkten ligger läkaren risigt till.

Till sist, skogshuggaren. Han är sannolikt privatanställd och har inte sin yttrandefrihet skyddad i grundlagen. Att han förtalat en programledare på Flashback räcker inte för en uppsägning. Inte ens om hoten kan betraktas som brottsliga. Brott utanför tjänsten är sällan tillräckligt för en uppsägning/avskedande. Skogshuggarens åsikter påverkar knappast heller förmågan att fälla träd, åtminstone inte på ett negativt sätt.

För flummigt utan lag

Nyhetsankaret Claes Elfsberg rasar över att en annan tv-profil tvingades till drogtest. Den utlösande orsaken ska ha varit att en tittare tyckte att kvinnan verkade påverkad under sändningen. Kvinnan fick välja mellan drogtest eller uppsägning.

Kan arbetsgivaren verkligen tvinga den anställde till ett drogtest på vilken lös grund som helst? Att ge ett tydligt svar är inte helt enkelt. Ett hopkok av föreskrifter och rättsfall reglerar området.

Arbetsgivaren har, enligt en föreskrift från Arbetsmiljöverket, en skyldighet att bedöma om en arbetstagare riskerar att drabbas av ohälsa i arbetet.

I en kommentar till en annan föreskrift finns stöd för att medicinska kontroller är tillåtna.

Vad händer om arbetstagaren motsätter sig en sådan kontroll? Kan arbetstagaren då bli uppsagd? Tja, i så fall måste arbetstagaren ha brutit mot anställningsavtalet.

I anställningsavtalet kan det stå att arbetstagaren har gått med på drogtester, då ligger alltså arbetstagaren risigt till han eller hon vägrar. Likadant om drogtesterna regleras i ett kollektivavtal.

På Sveriges Television verkar det saknas kollektivavtal, i stället har arbetsgivaren skrivit en policy hur drogtesterna ska genomföras. En sådan policy blir inte per automatik rättsligt bindande för arbetstagaren, den får nämligen inte strida mot god sed på arbetsmarknaden.

Arbetsdomstolen har i ett par fall försökt sätta gränserna. Arbetsdomstolen har då vägt arbetsgivarens intresse för att driva en säker verksamhet mot arbetstagarens behov av integritet. Inte helt enkelt.

Ett rättsfall, AD 1991:45, handlar om två montörer som monterade byggnadsställningar. Byggen är som bekant farliga platser, alltså har arbetsgivaren ett stort behov av säkerhet. Arbetsgivaren misstänkte att montörerna hade rökt cannabis och vill genomföra ett drogtest. Montörerna vägrade och blev uppsagda. Arbetsdomstolen slog fast att det inte fanns något avtal om drogtester på arbetsplatsen. De möjligen pårökta montörerna visste inte riktigt vad de hade att rätta sig efter. Alltså fanns ingen saklig grund för uppsägning.

I ett annat fall, AD 1998:97, hade arbetsgivaren rätt att säga upp en städare på ett kärnkraftverk som motsatte sig ett drogtest. Då fanns ett tydligt kollektavtal som reglerade drogtesterna. Helt okej att säga upp städaren, ansåg Arbetsdomstolen.

SVT hade alltså knappast vunnit i domstol om kvinnan motsatt sig drogtesterna och blivit uppsagd. Inget kollektivavtal, ingen farlig verksamhet, ingen tydlig misstanke.

Samtidigt, det här området är alldeles för flummigt. En lagstiftning om integritet behövs.

DO - den stenhårda myndigheten

DO dundrar i dag ut att Migrationsverket medger diskriminering av en 52-årig jurist som får ett skadestånd på 75 000 kronor. Juristen hade fått sin jobbansökan bortsorterad på grund av sin ålder.

Migrationsverket hade inte mycket att välja på. DO är stenhård i förhandlingar med arbetsgivare som misstänks för diskriminering.  För att det ska bli en förlikning kräver DO att arbetsgivaren medger diskriminering. I annat fall väntar domstol. DO publicerar också ofta namnet på det anklagade bolaget eller myndigheten.

På den övriga arbetsmarknaden råder andra spelregler. En arbetsgivare som anklagas för att avskedat utan rättsligt stöd brukar skriva under förlikningsavtal för att slippa offentligheten.

Men detta är alltså precis vad DO vill motverka- påstådda diskrimineringar ska bli offentliga. En del advokater ondgör sig över denna strategi. Om detta skriver vi mer om i kommande nummer av Lag & Avtal. Både DO och advokaterna får utveckla sina uppfattningar.

 

Löfven tror benhårt på svenska modellen

”Intressant att Löfven hoppar på Sjöstedt om just arbetsrätt. Där dom hållit ihop i riksdagen. Vad signalerar detta?” undrar riksdagsledamoten Désirée Pethrus (KD) på Twitter under partiledardebatten.

Orsaken är att Jonas Sjöstedt undrat hur arbetsgivare kan få fortsätta ersätta tillsvidareanställda med bemanningsanställda. Sjöstedt redovisar nya exempel och efterlyser lagstiftning, det har han gjort länge. En falang inom Socialdemokraterna håller med Sjöstedt om detta, men Stefan Löfven tänker inte börja peta i lagstiftningen. Han anser att parterna har bollen. Lagstiftning kan ändras fram och tillbaka, medan kollektivavtal är långsiktiga, resonerar Stefan Löfven.

Jag kan förstås inte låta bli att fråga Désirée Pethrus vad hon menar. Vänsterpartiet vill ju även radera anställningsformen allmän visstidsanställning, medan Stefan Löfven inte har någon sådan ambition. Skillnaden är stor mellan Vänsterpartier och Socialdemokraterna när det gäller arbetsrätten.

Efter en stund svarar Désirée Pethrus att hon inte märkt någon skillnad mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskotten. Mystiskt.

 

Parterna har bollen

Sällan har det varit mer stiltje på arbetsmarknaden. De politiska partierna har lämnat walkover i väntan på nyvalet. Även parterna är tyvärr låsta.

För ett år sedan stod dörren vidöppen. Då var tjänstemannafacken och Svenskt Näringsliv på gång att revolutionera spelreglerna för arbetsmarknaden. Ett nytt omställningsavtal ville alla ha. Tjänstemannafacken, som organiserar sig i PTK, efterlyste kompetensutveckling och arbetsgivarna suktade efter att ersätta anställningstid med kompetens. Kohandel var alltså möjlig.

På den fackliga sidan var Cecilia Fahlberg, Unionens ordförande, mest pådrivande. För hennes medlemmar är kompetensutveckling avgörande för att förbli attraktiva på arbetsmarknaden. SACO-förbunden är inte lika pigga, deras medlemmar har redan en gedigen utbildning i ryggen. För arbetsgivarna hägrade bara ett mål: att slippa räkna anställningstid vid driftsinskränkningar.

Parterna tog en paus inför förra julen och skulle återuppta förhandlingarna därefter, men ingenting hände. I det senaste pappersnumret av Lag & Avtal har vi tagit reda på vad som fick dem att gå in i väggen och vad som krävs för nya tag. Att förhandla klart är viktigt.

I annat fall kan det börja röra på sig i riksdagen, åtminstone när det är slut med att ett enfrågeparti kan kidnappa hela politiken.

Bemanningen skämmer ut sig

Bemanningsupproret tycks ge resultat. Aftonbladet, Expressen, båda gör de nu avbön och påstår att de bemanningsanställda journalisterna ska få riktiga tjänster, alltså bli anställda av den arbetsgivare som de arbetat för i åratal. Tidigare har budskapet varit att de bemanningsanställda inte har något att beklaga sig över, de har ju tillsvidareanställningar på sina bemanningsbolag.

Det är förvisso sant, men lika sant är att de permanent bemanningsanställda hamnar i ett B-lag. Sämre villkor och sämre anställningstrygghet är vardagen. För anställningstrygghet, det är att kunna lita på sin närmaste chef, att inte plötsligt få sin tjänst indragen. Så har det sett ut på dagstidningarna. En reporter sliter hårt i tre-fyra år på samma arbetsplats, sedan händer något som inte passar arbetsgivaren, och vips åker den bemanningsanställde ut i kylen. En bemanningsanställd kan inte höja rösten på samma sätt som sina arbetskamrater.

Så fungerar givetvis inte bemanningsbranschen i stort. Det normala är att bemanningsanställda rycker in vid tillfälliga arbetstoppar, och mot en sådan verksamhet är svårt att invända. Tvärtom, arbetstillfällen skapas.

Att protesterna började på Aftonbladet är naturligt. Den tidningen har högst i tak, journalister vågar säga ifrån när något är galet. Positivt är att protesterna har lönat sig. I det här fallen kan ingen påstå att vi har fått tystare arbetsplatser.

 

Därför falsklarmar LO

Visstidsanställningar på historiskt hög nivå, larmade LO och genomslaget blev stort. Förstås. Här har vi en nyhet med allmänintresse. För visst går det att vinkla siffrorna på detta sätt, men är budskapet hederligt?

Befolkningen ökar, alltså blir det både fler visstidsanställda och tillsvidareanställda. Andelen visstidsanställda har däremot legat still under hela 2000-talet. Runt 15 procent.

Inte lätt att veta kanske. Alla klickar ju inte runt bland SCB:s arbetskraftsundersökningar.

Det gjorde knappast heller SVT:s Aktuellt, som bjöd in LO och Svenskt Näringsliv till debatt. Fast arbetsgivarna ville inte dyka upp. Förmodligen fruktar de att debatten bara förvärrar för arbetsgivarna. Hur nu det hänger ihop.

Aktuellt dundrade på med ett upprörande reportage. En ung tjej beklagade sig över egna anställningsvillkor och samhällsutvecklingen i stort. Tove Lifvendahl, ledarskribent på SvD, tyckte att tjejen lät lite väl påläst och googlade fram att hon var aktiv inom Vänsterpartiet. En politiker således. Tove Lifvendahl slängde in denna brandfackla på twitter.

Aktuellt bad om ursäkt och beklagade sin bristande research (programmet är raderat från SVT Play, det är därför jag inte länkar). Vänsterpartisten i riksdagen, Ali Esbati, twittrade att det inte var något att be om ursäkt för, alla ska väl få uttrycka sig i tv, även politiker. Men för tittarna blir det knepigt om politiker framställs som vanligt folk. I vems sak uttalar sig den intervjuade, i partiets eller i egen? Å andra sidan, det är inte lätt att hitta ungdomar som vågar uttala sig om anställningsvillkoren. I dag förekommer det ju till och med klausuler, förvisso ogilitiga, där det står att den anställda får indragen lön om hen uttalar sig om företaget. Inte ens den egna lönen får den anställde avslöja.

LO:s Tobias Baudin fick alltså debattera ensam i studion. Aktuellt hade lockat dit en kvinna från Timbro, men det är ju inte samma sak som att hon företräder arbetsgivarna. Tobias Baudin ville prata med arbetsgivarna men hade inte själv några lösningar.

Han kunde ha sagt att anställningsformen allmän visstid skulle raderas, det var ju den som gjorde att andelen visstidsanställningar ökade under 90-talet för att sedan ligga stabilt. Men det gjorde han inte. Socialdemokraterna vill nämligen inte ta bort den allmänna visstidsanställningen. Knepigt läge för LO således. Varken arbetsgivarna eller Socialdemokraterna vill ändra reglerna. Då blir det rapporter som larmar lite väl högt.

 

Staten och kapitalet i samma båt

Svenskt Näringsliv har i åratal trummat ut att de svenska lönerna är för sammanpressade. Det är därför arbetsmarknaden blivit tudelad: arbetsgivarna saknar tillräcklig motivation för att ge de oerfarna en chans.

Om lägstalönerna var lägre, då skulle arbetsgivarna få en morot.

När statliga Konjunkturinstitutet kopierar arbetsgivarnas uppfattning blir det förstås rött kort från facken. Kommunals samhällspolitiska chef anser att Konjunkturinstitutet ger en missvisande bild, eftersom 100 000 anställda inom vård och omsorg hankar sig fram på 8 000 kronor i månaden. Att öka deras löner, främst genom att erbjuda heltid, är mycket viktigare.

Retoriskt är lägstalönerna knepiga för fackförbunden. Avtal med lägre löner för ungdomar har redan slutits på arbetsmarknaden. Fackförbunden är givetvis medvetna om att utanförskapet måste brytas. Men vissa formuleringar sticker i ögonen på fackförbunden.

Som när Konjunkturinstitutet upplyser om att det finns en gräns för hur mycket lägstalönerna kan sänkas,  på grund av vårt ”förhållandevis generösa välfärdssystem”.

En sådan formulering kan fackförbunden aldrig acceptera, knappast heller Socialdemokraterna. Fast Konjunkturinstitutet är ju politiskt obundet, alla åsikter baseras på forskning. Det är väl därför så mycket forskning bedrivs inom fackföreningsrörelsen. Alla behöver sitt eget underlag att stångas med.

 

Senaste kommentarerna

Arkiv

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Annons

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

Drogpolicy på gott och ont

Att gnälla leder ingenstans, bloggar Lennart Kriisa.