Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

Värdet av riktiga flygbolag

Flygfobi är en besvärlig åkomma. Jag drog på mig den i 20-årsåldern, via min dåvarande sambo. Under varje flygning drabbades hon av dödsångest, grät och ställde till med scener. Fem år senare hade fobin smugit sig in i mitt system. Helt i enlighet med Pavlovs teori.

Risken att omkomma i en flygolycka är 1 på 25 miljoner, men det begriper inte min hjärna. Den fantiserar istället om kraschlandningar.

I somras klev jag ombord på ett SAS-plan med destination Dublin. Vi lämnade Arlanda och nådde molnen på ett par minuter. Stämningen ombord var avspänd, passagerarna bläddrade i tidningar och personalen preparerade kaffevagnen.

Då smällde det till i planet. En kraftig explosion från vänster motor, ett tjutande oväsen och vi dök mot marken. Rök sipprade in i kabinen. Alla satt som förstenade. En flygvärdinna med brandsläckare rusade bakåt i planet. Passagerarna närmast mig grät stilla.

Efter några minuter, enligt min tidsuppfattning, hördes pilotens röst i högtalarna.

”We lost one engine, we´re going back”.

Landningen blev odramatisk. Vid utgången nickade piloten adjö till passagerarna. Jag frågade om han hade fått någon indikation på motorfelet. Piloten skakade på huvudet.

”Så vad tänkte du då?”, undrade jag.

”Something is broke”, konstaterade finländaren utan att avslöja några känslor.

Jag lämnade planet, klev över några kvinnor som gråtande klappat ihop utanför planet. En medelålders man fick syrgas. Resten av passagerarna samlades i vänthallen för information. Jag prioriterade baren och tog därefter ett snack med räddningsledaren. Var detta vardagsmat för honom? ”Nej, ett motorbortfall har jag aldrig tidigare varit med om. Allvarligaste tillbudet under mina tretton år på Arlanda”, svarade han.

Några av passagerarna ringde till kvällstidningarna. SAS pressavdelning parerade journalisternas frågor med felaktigt information: att piloten fått en indikation på ett motorfel och därför helt odramatiskt återvänt till Arlanda.

En indikation på ett motorfel och ett motorbortfall, det är två helt olika saker. Om en motor exploderar, då är det avgörande att alla delar stannar kvar i motorn. Om ett rotorblad flyger ut och skadar planet, då kan det gå riktigt illa. Att återvända till landningsbanan efter en indikation är bara en säkerhetsåtgärd.

När ersättningsplanet lyfte mot Dublin, två timmar efter vår landning, hade jag begärt ut mitt bagage och stod kvar på Arlanda. Inga fler flygningar för min del, åtminstone inte samma dag.

Jag förklarade läget på SAS biljettkontor. Kvinnan i disken kallade på en medarbetare som hade tid att lyssna.

”Visst, alla plan till Dublin är fullbokade, men jag ordnar plats åt dig. Flyg när du vill.”

”Jag vill sitta längst fram vid fönstret”.

”Det fixar jag”.

Vi pratade en stund. Hela sitt yrkesliv hade hon arbetat för SAS och hyllade sin arbetsgivare. Sammanhållningen var viktigast. Sedan fick jag taxi betald hem och flög två dagar senare till Dublin.

Kundservicen var, trots haveriet, imponerande. SAS framstod som ett riktigt bolag, där de anställda känner lojalitet, både gentemot arbetsgivaren och kunderna. Just den varan är det lite si och så med nuförtiden. Sedan lågprisflyget etablerades har priserna rasat. För att ett par hundralappar kan du flyga över hela Europa. Fast alla är inte glada för det. Uppretade resenärer ylar i media över den dåliga servicen från Ryanair. Lite insiktslöst, tycker jag. Du får vad du betalar för.

Kritik får Ryanair även för sina bemanningsanställda piloter. Fackförbundet Svensk Pilotförening anser att piloterna hamnar i en svag ställning gentemot flygbolaget. Så är det förstås.

Men trenden med bemanningsanställda piloter kommer att fortsätta, oavsett politisk färg i riksdagen.  I stället blir det konsumenterna som får avgöra utvecklingen. Den som vill ha kundservice måste betala för dyrare biljetter, likaså den som värdesätter de anställdas lojalitet till företagen de rent faktiskt arbetar för.

Själv fortsätter jag flyga med SAS, trots skräckupplevelsen. Risken att omkomma i en flygolycka är fortfarande bara 1 på 25 miljoner.

Alla vill ha en ursäkt

”Be om ursäkt!” Det kravet kommer vi att få höra tills öronen trillar av, eller åtminstone fram till valet.

Jag vet inte vem som började, men inom arbetsmarknadspolitiken används det numera flitigt. Jan Björklund kallade till exempel Lärarförbundet för vänsterorienterat i Aktuelltstudion och nästa dag krävde ordförande Eva-Lis Sirén en ursäkt å alla lärares vägnar.

Vänsterpartisten Ali Esbati slängde i en annan SVT-debatt ur sig att de rut-anställda är tjänstefolk och sådant ska vi inte ha i Sverige. Centerpartisten Martin Ådahl tog genast chansen att kräva en ursäkt å alla rut-anställdas vägnar, för de ska minsann inte kallas tjänstefolk. Ali Esbati lär aldrig mer använda begreppet, åtminstone inte i en debatt där deltagarna bara får några sekunder till varje replik.

Fredrik Reinfeldt utfrågades i går i SVT och en minut ägnades åt arbetsrätten. Fredrik Reinfeldt avfärdade flexicurity, alltså svagt anställningsskydd och höga ersättningar. Sådant må FP och C kräva, men själv är han inte intresserad. I stället vill han behålla turordningsreglerna och den låga a-kassan.

Enligt Reinfeldt tar det bara tre-fyra månader att få ett nytt jobb, under en så kort period klarar de arbetslösa att gå runt på lite mindre pengar. Alltså, den som är arbetslös under längre tid använder a-kassan som ett försörjningsstöd.

Om oppositionen varit i studion, då hade det varit öppet mål för att kräva en ursäkt. Typ ”Be alla långtidsarbetslösa om ursäkt, de vill inget hellre än att ha ett jobb.” Nå, det kommer säkert. Ett enkelt sätt att poäng i debatten.

Jobba som en galning tills du dör

Arbetshälsoinstitutet i Finland finns runt 600 anställda. Den svenska modellen, att lägga ner den samlade arbetsmiljöförskningen, är det inte tal om.

I stället har Arbetshälsoinstiutet fått ett tydligt uppdrag från politikerna: hitta lösningar så att de anställda jobbar längre upp i åren. I dag är den finska pensionsåldern 60,8 år i snitt. Och finländarna blir äldre, precis som svenskarna. Pensionerna måste kunna finansieras framöver.

Men de finska lösningarna är annorlunda, det fick vi på redaktionen för Arbetarskydd och Lag & Avtal  veta under förra veckan, när vi gjorde ett studiebesök på Arbetshälsoinstitutet i Helsingfors.

”I Finland jobbar vi som galningar, alltså heltid, sedan dör vi.”, berättade informationschefen Kristiina Kulha.

Hoppsan, i Sverige pratar vi ju om RÄTTEN till heltid, att för många jobbar deltid. I Finland kan forskarna istället se ett samband mellan förtidspensioneringarna och arbetstiden.

Från medelåldern ökar nämligen arbetsbelastningen, eftersom arbetsgivarna vill dra nytta av de äldres erfarenheter, samtidigt som kapaciteten minskar med åldern. Alltså behöver kanske de äldre arbetstagarna gå ner i arbetstid, resonerar de finska forskarna.

Något som bekymrar de finska forskarna är också de unga männen, de mellan 25 och 45. Tusentals unga män förtidspensioneras varje år på grund av alkoholism och depressioner. Även detta skiljer sig åt från Sverige. Här ligger fokus på kvinnorna inom offentlig sektor, de drabbas av utmattningssyndrom och blir långtidssjukskrivna.

Allt det här kommer att diskuteras under nordiska träffar, där de främsta forskarna inom arbetsmiljö träffas. Fast Sverige kommer att missa dessa möten, eftersom vår arbetsmiljöforskning numera är utspridd på universitet och högskolor. Ingen vet vem inbjudan ska skickas till, och ingen känner sig manad att åka. Den bristen behöver förstås rättas till. Enklast är att inrätta ett kunskapscentrum för den svenska arbetsmiljöforskningen, ge någon det övergripande, nationella ansvaret.

Till sist, allt är inte frid och fröjd på det finska Arbetshälsosinstitutet. Beslutet att lägga ner den uppskattade arbetsmiljötidningen TTT, med över 200 000 läsare, har mött hård intern kritik. Men några nya nummer efter årsskiftet blir det ändå inte.

Från stämpelklocka till app

Ett påfund från Helvetet. Så kallas de ”aktivitetsbaserade kontoren” i en krönika i Expressen. Försäkringskassans anställda måste skärpa sig, heter det, annars åker de ut. Nja, den bilden känns lika avlägsen som Helvetet. Att modernisera lokaler hotar knappast några jobb.

Men låt oss titta närmare på bolaget som går i fronten för de nya kontoren, nämligen fastighetsbolaget Vasakronan. En gång i tiden hade bolaget ett mossigare namn, Byggnadsstyrelsen. Då skulle bolaget förvalta de offentligt ägda lokalerna, vinstintresset låg långt ner på dagordningen.

I dag ägs Vasakronan av AP-fonderna och nu handlar det om att pressa så mycket som möjligt ur varje krona. Den tidsandan råder i hela samhället.

De statligt anställda ska därför deporteras utanför Stockholms innerstad. På de fina adresserna ska advokatkontor och IT-bolag hetsa varandra till skyhöga hyror.

Utanför tullarna är hyran lägre, kontorsytorna dessutom mindre. Tricket kallas för det aktivitetsbaserade kontoret. Konceptet är Vasakronans flaggskepp.

På Vasakronans huvudkontor, mitt i Stockholms innerstad, visas de egna lokalerna föredömligt upp. Varje anställd har sitt eget skåp, men ingen har en egen plats. Man får helt enkelt ta den plats som är ledig. Eftersom alla inte är på plats samtidigt – några är ute och reser, andra sjukskrivna –  kan ytorna krympas.

De anställda har snabbt vant sig vid den nya tillvaron. Att samla på papper tillhör det förgångna och foton på barnen är enkla att flytta mellan skåp och skrivbord.

Fast när du ska prata med Anna Johansson, då vet du i och för sig inte var hon sitter. Slöseri med arbetstid att ge sig ut på jakt. Därför har Vasakronan utvecklat en snillrik app. Med den kan du se exakt var Anna Johansson befinner sig. Inte nog med det, du kan se exakt vilken tidpunkt hon kom till kontoret, exakt hur lång lunch hon tagit, till och med hur länge hon suttit inaktiv vid datorn. Det enda appen inte registrerar är toalettbesök.

Förmodligen kommer appen att bli vardag på många kontor framöver. Frågan är hur den kommer att hanteras av chefer och upplevas av medarbetarna. Kanske innebär den ökade kontrollen att arbetsmiljön tar stryk, övervakning upplevs ofta som negativt.

Å andra sidan, att den som får betalt för ett visst antal timmar också arbetar dessa, det är väl inte som att befinna sig i en skräcktillvaro? En chef som känner tillit till medarbetarna kommer förmodligen att använda appen på rätt sätt, dvs att hitta personen i kontorslandskapet och inget annat.

Även arbetsrättsligt kan appen få användning. Arbetsdomstolen betraktar tidsfusk med samma allvar som att stjäla kontanter ur kassaskåpet. Sedan stämpelklockorna försvann har det varit lite si och så med tidskontrollerna, säkert på gott och ont.

 

 

 

Feminism reducerad till trams

Partiledarna är på hugget inför sommarlovet, det märks att valet närmar sig. I den avslutande partiledardebatten gjorde politikerna sitt bästa för att mejsla fram de ideologiska skillnaderna. Folkpartiet och Vänsterpartiet stack ut mest, åtminstone när det gäller arbetsrätten.

Jonas Sjöstedt försökte ta poäng på tågstrejken och har uppfunnit ett nytt krav: Lex Veolia. Bland annat ska den allmänna visstidsanställningen raderas i Las, alltså möjligheten att visstidsanställa utan att ange något skäl.

Att ta bort den allmänna visstidsanställningen är dramatisk. Inom kommuner och landsting har till exempel över 50 000 den anställningsformen. Kanske därför ingen annan politiker nappade.

Några timmar senare var strejken dessutom avblåst. Det nya avtalet begränsar inte andelen timanställda, som Seko krävde, däremot blir det dyrare att timanställa. En vettig lösning på en svår konflikt, båda parter har fått ge och ta. Christer Ågren på Svenskt Näringsliv är med rätta irriterad över att Jonas Sjöstedt la sig i konflikten men även Jan Björklund förtjänar i så fall kritik.

Folkpartiledaren förklarade i talarstolen att han ogillar sympatistrejker, att fackförbunden stöttar varandra i en konflikt och den möjligheten bör sålunda begränsas. Med den uppfattningen är Jan Björklund politiskt isolerad. Fredrik Reinfeldt förklarade tydligt att Alliansen inte delar sådana tankar, Moderaterna vill inte heller lyssna till Folkpartiets krav att ta bort turordningen och ersätta med kompetens.

Visserligen kan de största partierna – Moderaterna och Socialdemokraterna – tvingas till eftergifter för att bilda en regering, men den allmänna visstidsanställningen liksom turordningsreglerna lär bestå. Om något ska förändras är det upp till arbetsmarknadens parter.

En stor del av partiledardebatten ägnades åt invandringspolitiken. Jimmie Åkesson attackerade i vanlig ordning arbetskraftsinvandringen och asylpolitiken. Skälen har vi hört förut: Det är synd om invandrarna som blir arbetslösa och bistånd gör bäst nytta i konfliktens närområde. Vem går på den finten? Sverigedemokraterna drivs av uppfattningen att människor från olika kulturer inte ska vistas på samma geografiska yta för då börjar de bråka. Och den som var först på plats har störst rätt att slippa bråk. Tänk om vi fick höra politikerna debattera denna kärnfråga. (I och för sig är kärnfrågan sunkig och korkad av flera skäl, men nu sitter ju Sverigedemokraterna i riksdagen).

Som väntat fick även feminismen utrymme i partiledardebatten. Partiledarna vill fånga röster från Fi, men de tycks ovana vid ämnet. I partiledardebatten reducerades feminismen till trams. Språkröret Gustaf Fridolin förklarade att unga tjejer generellt mår dåligt, se bara hur de lägger ut selfies på Instagram. Ja herregud, vilken enorm fråga. Jan Björklund var inte bättre som tuppade sig med att öronmärka en fjärde pappamånad.

Mäns våld mot kvinnor och den ojämställda arbetsmarknaden är feminismens två stora utmaningar. Kontaktförbuden kunde till exempel ha debatterats. Två av tre ansökningar om kontaktförbud avslås och bygger oftast på åklagarnas magkänsla istället för tydliga riktlinjer. Här finns mycket att göra, även om reglerna har stärkts något. 

På arbetsmarknaden är kvinnors sjukskrivningar den stora frågan. Utvecklingen går åt helt fel håll. De psykosociala faktorerna utgör en allt större andel av sjukskrivningarna, vad kan det bero på? Vad ska göras? Frågan är tydligen för svår för politikerna, men handlar om arbetsmiljön, om ledarskapet, om personalgruppernas storlek, om slimmade organisationer och otrygga anställningar, ja allt detta kräver politikernas engagemang.

Likaså löneskillnaderna mellan olika sektorer. Vilka politiker vill ändra instruktionerna till Medlingsinstitutet? Om Fi fått plats i talarstolen, då hade partiledarna inte kommit undan det infekterade ämnet. Jämställdheten på arbetsmarknaden är i dag framförallt en politisk fråga, LO är ju måttligt intresserad av ämnet, se bara på de tio kraven för ordning och reda.

Krokom ger förstärkt anställningsskydd

Den omtalade domen i Krokom-fallet har skrämt upp HR-cheferna i landet. Är det rimligt att den som avskedar kan dömas för vållande till annans död? Så blev nämligen utfallet i Östersunds tingsrätt. En socialsekreterare begick självmord efter att, enligt tingsrätten, ha blivit utsatt för kränkande särbehandling och därefter varslad om avsked. Två chefer dömdes för grovt vållande till annans död.

Domen är överklagad till hovrätten och lär även hamna i Högsta domstolen. Att motivera ett prövningstillstånd borde vara enkelt, Högsta domstolens beslut kommer att påverka hur andra domstolar ska döma i liknande fall.

En sådan prövning kommer dock att ta något år. Det var därför vi, Lag & Avtal och Arbetarskydd, redan nu ordnade ett seminarium i ämnet. Bland föreläsarna fanns framstående jurister och experter inom såväl arbetsmiljörätt och arbetsrätt. Just dessa områden kolliderar i fallet från Krokom.

Advokat Henrik Diefke från Mannheimer Swartling menade att om tingsrättsdomen står sig, då ger den ett förstärkt anställningsskydd. Tingsrätten slår ju fast att det var uppenbart att det inte fanns grund för ett avskedande, men hur ska arbetsgivare kunna vara säkra på det? Arbetsgivare har i dag ett utrymme för att kunna pröva om en grund för ett avskedande håller i domstolen, och med domen från Krokom minskar det utrymmet.

Dessutom, påpekade Henrik Diefke, finns en lucka i den nuvarande arbetsrätten. Det är billigare för arbetsgivare att avskeda i stället för att säga upp, vid ett avskedande upphör skyldigheten att betala lön direkt, i annat fall består den fram tills dom fallit.  Ett avskedande är ju oerhört drastiskt: ingen uppsägningstid, du får gå på dagen och blir dessutom avstängd från a-kassan. Hur ska hyran betalas? Risken är överhängande för psykiska påfrestningar. Även vållande till sjukdom är ju ett brott. Ska arbetsgivare kunna dömas för detta brott framöver?

Arbetsrättsjuristen Mats El Kott, som företrädde familjen under rättegången, instämde i kritiken mot att det är billigare att avskeda. Han är samtidigt glad över att saken närmast kommer att prövas i hovrätten, istället för Arbetsdomstolen. Mats El Kott drog sig inte för att kritisera ledamöterna i Arbetsdomstolen. ”Arbetsdomstolen tillåter arbetsgivarna att behandla arbetstagarna hur illa som helst”, dundrade Mats El Kott under sin föreläsning.

Advokat Erik Danhard från Hamilton tror däremot att hovrätten kommer fria cheferna. Allt annat vore ologiskt, menar han, eftersom tingsrätten inte tagit hänsyn till arbetsrätten. Okunnigheten är tydlig på flera ställen i domen, menar Erik Danhard, inte bara genom att domstolen felaktigt använder uttrycket avsked istället för avskedande.

Om Erik Danhard får rätt vet vi först när fallet prövats i högre rätt, fram till dess är det säkrast att följa det gemensamma rådet från föreläsarna under den avslutande paneldebatten: när misstanke om kränkande särbehandling uppstår på arbetsplatsen – utred grundligt.  Själv har jag ingen aning om domen kommer att stå sig i Högsta domstolen, men mod krävs för att stärka anställningsskyddet och köra över Arbetsdomstolen.

 

 

Politikens sluttande plan

Mellan politiker och arbetsmarknadens parter finns en tydlig skillnad: politiker strävar efter att uppfattas som vinnare, medan arbetsmarknadens parter lutar sig mot fakta. Det senare är förstås inte lika underhållande.

Under den senaste partiledardebatten blev kontrasten tydlig. Två arbetsrättsliga frågor användes som slagträn: staplade visstidsanställningar och utstationerade arbetstagare. Hur många väljare begriper sig på dessa ämnen? En av hundra? En av tusen? Alltså blev det fritt fram för fulretoriken.

Socialdemokraten Mikael Damberg, som än så länge talar för Stefan Löfven i riksdagen, angrep Fredrik Reinfeldt. Hur kan statsministern tillåta missbruket med staplade visstidsanställningar? undrade Mikael Damberg och berättade att han pratat med någon Kristina som jobbat hos samma arbetsgivare under sju år – utan att erbjudas tillsvidareanställning. Han lade till att TCO räknat ut att 65 000 svenskar jobbat på samma arbetsplats i mer än fem år utan att få tillsvidareanställning.

Fredrik Reinfeldt hade inga egna siffror, i stället började han argumentera för visstidsanställningar i stort, att dessa behövs vid arbetstoppar. Dambergs krav skulle därmed ”stänga dörrar och omöjliggöra den flexibilitet som många företag behöver för att klara konkurrensen”.
Reinfeldts retoriska trick har ett eget namn: sluttande planet (slippery slope). Ett beslut påstås leda till en kedja av beslut och det sista beslutet i kedjan tycker alla är obehagligt. I det här fallet: Om Damberg vill förbjuda staplade visstidsanställningar, då är han i förlängningen mot alla visstidsanställningar och kan utnämnas till företagarnas värsta fiende.

Likadant när oppositionen argumenterade för likabehandlingen inom EU, att det inte ska spela någon roll om den anställda kommer från Warszawa eller Varberg, båda har rätt till lön enligt samma svenska kollektivavtal. Fredrik Reinfeldt svarade att i Sverige råder individuell lönesättning. Vem vill leva i ett land där alla tjänar exakt lika mycket? Han tycktes vara på vippen att jämföra med Sovjet.

Kanske tycker Reinfeldt att de arbetsrättsliga frågorna är alltför komplicerade. Till nästa debatt bör han ändå läsa den 14 sidor tunna sammanfattningen Vaxholm–Bryssel tur och retur, nyligen utgiven av Svenskt Näringsliv. I den finns sakliga argument som försvarar Laval-domen, till exempel att en förändring inte är förenlig med EU:s grundlag och att en förändring inte heller skulle leda till något i praktiken. Hur det är med den saken går att debattera, även om argumenten skulle uppfattas som tråkigare för väljarna.

När chefen är ute efter dig

Skolstrategen Per Kornhall går ut i Dagens Nyheter och berättar att han blivit avskedad. Enligt honom själv beror det på visselblåsande, att han framfört kritik i medierna mot sin arbetsgivare Upplands Väsby kommun.

Nästa dag ondgör sig Dagens Nyheter på ledarplats över att visselblåsare kan förlora sin anställning. Lite märkligt, eftersom vi bara hört den ena partens version.

Jag har varken pratat med Per Kornhall eller kommunen, men utgår från att det finns flera orsaker till avskedandet. Uppenbarligen har kommunen tröttnat på Per Kornhalls frispråkighet, men att kommunen skulle välja att avskeda på bara den grunden, det förefaller osannolikt. Yttrandefriheten är omfattande för de offentliganställda, det har visat sig i flera domar.

Särskilt utmärkande blev det i fallet med Farbror Blå, polisen som bloggade grovt sexistiskt om sina kolleger. Det avskedandet höll inte i Arbetsdomstolen. I ett annat fall, då en hälsoinspektör anmält kommunen för både det ena och andra, skriver domstolen att det inte ens spelar någon roll om den anställde använt sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och  ”skadat myndighetens anseende och allmänhetens förtroende för myndigheten”.

Upplands Väsby känner säkert till det stenhårda rättsläget och letade förmodligen efter något annat sätt att bli kvitt Per Kornhall. Då övervakas allt, från tidsfusk till ogiltig frånvaro.

Liknande fall finns, till exempel läkarsekreteraren som blev avskedad och därefter förlorade i Arbetsdomstolen. Landstinget hade inte lyckats hantera samarbetsproblemen och avvaktade rätt tillfälle. När läkarsekreterare fuskade med tiden kom ett varsel om avskedande och det höll i domstolen.

Likadant i fallet Krokom. Där ville kommunen bli av med socialsekreteraren Lasse. Orsaken var samarbetsproblem, men kommunen slog till först när den ansåg att han begått ett sekretessbrott.

En del arbetsgivare tycks alltså ha svårt att hantera den egentliga orsaken till problemen med anställda. Då kan det sluta lite hur som helst i domstolen. Någon medalj i ledarskap blir det i alla fall inte.

 

Tricket för att spara en miljon

Vår genomgång av årets domar visar att trenden i Arbetsdomstolen håller i sig: avskedanden är vanligare än uppsägningar av personliga skäl. Så har det sett ut under många år, helt i strid med lagens syfte. För att avskeda ska den anställda ha misskött sig grovt, typ slagit ner chefen eller stulit kassan, i alla andra fall ska arbetsgivaren välja uppsägning. Men det gör inte arbetsgivarna som hamnar i AD, för de har insett att det är mycket billigare att avskeda.

Den som väljer att säga upp på grund av personliga skäl måste nämligen betala lön fram till tvisten är avgjord. Att avgöra tvister i det här landet tar tid, 18 månader är inte ovanligt. Alltså väljer arbetsgivaren att avskeda, för då upphör anställningen samma dag.

Visserligen kan arbetstagaren begära ett interimistiskt beslut – ett beslut i domstolen om att anställningen ska bestå fram till tvisten är avgjord – men då ska omständigheterna inte ens ha räckt till en uppsägning, till exempel om någon blivit avskedad för att ha glömt att diska kaffekoppen.

Så vad blir konsekvensen för en arbetsgivare som felaktigt väljer att avskeda i stället för att säga upp? Tja, en struntsumma i sammanhanget. Arbetsgivaren får betala ett ideellt skadestånd på 50 000–100 000 kronor. Jämför den summan med att behöva betala lön och arbetsgivaravgifter under 18 månader, då är vi snabbt uppe i en miljon kronor.

Rimligt är att arbetsgivare – som felaktigt avskedat – i efterhand blir skyldiga att betala lönen fram till att tvisten avgörs. I annat fall förblir lagen om anställningsskydd ologisk och då börjar medborgarna rätta sig efter egna uppfattningar i stället för lagbok.

Lagen kan även ändras så att arbetsgivare inte längre behöver betala lön fram till att tvisten är avgjord. Moderaterna gav till och med ett sådant vallöfte och lät utreda saken. Men tiden gick och kraften försvann. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg började längta till semestern, Hillevi Engström bytte ministerstol och dessutom skulle denna lilla fråga kunna riskera vänskapen med LO.

Efter valet kommer Socialdemokraterna att köra utredningen om uppsägningslöner genom papperstuggen. Den sista möjligheten ligger hos AD som kan höja de ideella skadestånden till brutala nivåer, men att rätta till politisk oförmåga är inte domstolarnas uppgift.

Genomgången av årets domar visar även att arbetsgivarna vunnit flest gånger, men dra inte slutsatsen att domstolen är arbetsgivarvänlig. Fack­förbunden ska förlora oftare, det visar att förbunden inte drar sig för att driva tveksamma fall.
En dom har dock fått fackförbunden att gå i taket. Lär mer om den på debattsidan i pappersversionen av Lag & Avtal. I den kan du också läsa artiklarna om årets svåra uppsägningar.

Fylleskämtet kostade jobbet

Jojje Olsson, journalist i Peking, är i dagarna ett hett namn i sociala medier. Han söp bort sitt drömjobb, en anställning på Dagens Industri, och berättar själv på sin blogg om vad som hände.

I korta drag: Jojje Olsson var för bakfull för att träffa en representant för Dagens Industri,  istället skickade han en kompis. Representanten för Dagens Industri blev grundlurad, kompisen agerade skickligt. Därefter gick allt Jojje Olssons väg, han blev erbjuden en anställning och accepterade. Men när han skulle skriva under avtalet hade fyllskämtet, eller vad vi nu ska kalla det, uppdagats. Dagens Industri rev anställningsavtalet.

Sannolikt hade Dagens Industri grunnat en del över juridiken. Även muntliga anställningsavtal är nämligen bindande. I bland kan sådana vara svåra att bevisa, men normalt har det mejlats fram och tillbaka. Om parterna kommit överens om lönen blir det ytterst svårt för arbetsgivaren att krångla sig ur anställningen.

Två vägar öppnade sig sålunda för Dagens Industri: att häva anställningsavtalet eller att avskeda. Konsekvensen blir densamma, anställningen upphör direkt.

Vid ett avskedande hade arbetsgivaren förklarat att allt förtroende var borta. En journalist agerar ofta självständigt. Hur skulle arbetsgivaren kunna lita på att Jojje Olsson verkligen träffat och intervjuat personerna i sina artiklar?

Den andra möjligheten, att häva avtalet, är lite vanskligare. Arbetssökanden har ingen skyldighet att avslöja omständigheter som kan minska chanserna att få anställningen. Om den anställde aktivt ljuger är det allvarligare. Ett exempel är AD 1980 nr 89. Då hade en busschaufför ljugit om att han var ostraffad, i själva verket var han dömd för stöld, och i den kommande anställningen ingick att ansvara för dagskassan. Arbetsgivaren hävde anställningsavtalet och vann i AD.

Senaste kommentarerna

Arkiv

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Annons

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

Kräv en ursäkt

Kräv en ursäkt

Enkelt sätt att ta poäng i politiken, bloggar Kriisa.