Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

Sorry undersköterskor - ni kommer inte ikapp

Kommunal jublar över det nya avtalet med SKL. “En historisk seger för jämställdheten,” skriver Kommunal på sin sajt.

Kommunal hade krävt 400 kronor utöver det så kallade märket på 2.2 procent, alltså den norm som industrin bestämt. Kommunal fick ännu mer än vad de begärde, hela 500 kronor. En löneökning på hela 4.3 procent! Hur är det möjligt? Tja, avtalet är treårigt. Året därefter får undersköterskorna 180 kronor, det tredje året 150 kronor.

Avtalet innebär alltså att undersköterskorna får 277 kronor per år utöver märket. Så kommer undersköterskornas löner att närma sig de manliga industriarbetarna? Knappast.  Inom den privata sektorn finns nämligen löneglidning, de anställda får i praktiken högre påslag än vad arbetsmarknadens parter kommit överens om.

Riksbanken har räknat ut att under perioden 1998-2014 har den genomsnittliga löneökningstakten legat på 2.5 procent per år. Men den årliga ökningstakten har i själva verket varit 3,3 procent per år. Undersköterskorna har ingen löneglidning att tala om, den gynnar bara de manliga industriarbetarna.

Å andra sidan kanske undersköter inte ska tjäna lika mycket som industriarbetare. Men så längre könet avgör vilka yrken vi väljer kommer ojämställdheten att bestå. Liksom frustrationen.

Rätten att äta med vem du vill

Grå vargarna? Kan en organisation med det namnet värna om humanismen? Det är frågan Mehmet Kaplan borde ha ställt sig. Ändå gick han på den där middagen. Dessutom hade han i ett lokalt tv-program gjort en osmaklig liknelse mellan nazister och den israeliska regeringen. Tack och hej.

Om han haft en anställning hade det inte varit lika lätt. En anställd har förstås rätt att äta med vem han vill, oavsett lojalitetsplikten.

Ett fall som tangerar området är på väg till Arbetsdomstolen. En arkivchef började hänga med en organisation långt ut på högerkanten. En av de anställda blev upprörd och ifrågasatte hans lämplighet. Då surnade chefen till och gav henne sparken. Han hade minsann rätt att få umgås med vem han ville. Arbetsgivaren stöttade arkivchefen och det var nog klokt.

Arbetsdomstolen har flera gånger formulerat vad lojalitetsplikten innebär. En arbetstagare får inte vidta åtgärder som är ägnade att skada eller på annat sätt försvåra arbetsgivarens verksamhet. Avgörande är förstås vad arbetstagaren har för ställning  - och vad det är för arbetsplats. En anställd inom VPK kunde till exempel inte begära utträde och gå med i det ännu mer kommunistiska partiet APK. Då hade arbetsgivaren rätt att omedelbart skilja honom från anställningen (AD 1982 nr 98).

Om kundrelationer äventyras är det också allvarligt, fast att de anställda mår dåligt av chefens umgänge, sådant väger lätt.

Arbetsdomstolens metod är att väga arbetsgivarens intresse av att slippa den anställde mot arbetstagarens intresse att få behålla jobbet. Men i den här typen av fall måste Arbetsdomstolen även ta hänsyn till Europakonventionen om skyddet för de mänskliga rättigheterna. Enligt konventionen har du rätt att vädra dina politiska åsikter under fritiden.

Som anställd kan du alltså lugnt gå till en middag med grå vargar. Som MP-politiker bör du stanna hemma.

 

Det är procenten som räknas

Arbetsgivarna inom handeln skryter på sin sajt om det nya avtalet: “Nya avtal för handeln – märket hålls”

Fast det klingar lite falskt. Lönerna ökar generellt med 590 kronor i månaden, ingångslönerna med 500 kronor.

“Ingångslöneökningen hålls tillbaka och stiger inte i samma utsträckning som övriga löner, utan höjs med 85 procent av avtalets löneökningar”, meddelar arbetsgivarna nöjt.

Tja, det är ju inte direkt fel, 500 kronor av 590 kronor är 85 procent. Fast hur mycket stiger ingångslönerna i procent?

Handels krävde att avtalens lägsta löner – i dag 19 419 kronor i månaden för en 18-åring utan branschvana som får jobb i en butik – skulle höjas med 750 kronor, alltså 3,9 procent.

Nu blev höjningen 500 kronor, dvs en höjning med 2.6 procent. Märket från industrin ligger på 2.2 procent.

Även Handelsanställdas förbund undviker att uttrycka avtalet i procent. Parterna har väl i hemlighet kommit överens om att undvika procenträkning.

Avtalet kan betecknas som en facklig framgång. Handels har också velat ta bort “allmän visstid”. Den anställningsformen ger möjlighet till tidsbegränsad anställning utan att ange något skäl.

Handels menar att arbetsgivarna utnyttjar den möjligheten istället för att planera verksamheten ordentligt. Framöver får inte allmän visstid vara kortare än 14 dagar.

Och så har vi det där med stressen. Den nya föreskriften från Arbetsmiljöverket måste bli verklighet. Parterna har ingen aning om hur det ska gå till och tillsätter en arbetsgrupp för att ta fram anvisningar. Bättre sent än aldrig, får man väl säga. Parterna är förstås medvetna om att föreskriften redan är i bruk.

Oj vad de vill göra upp

Ett tvåårigt avtal med löneökningar på sammanlagt 3.3 procent. Så lyder budet från arbetsgivarna inom industrin. Visserligen en bra bit ifrån det fackliga utgångsbudet, ett ettårigt avtal på 2.8 procent, men ännu längre ifrån hur arbetsgivarna resonerade från början.

För bara tre veckor sedan sa arbetsgivarna blankt nej till de opartiska ordförandenas skiss på ett tvåårigt avtal. Fackens lönekrav var på tok för höga, ett längre avtal var omöjligt. Men nu låter det alltså annorlunda.

Arbetsgivarna vill verkligen göra upp, ett misslyckande innebär att Industriavtalet går i graven. IF Metall har kritiserat den fackliga sammanslutningen 6 F för att köra sitt eget race, men faktum är att utbrytningen ökar möjligheterna för facken inom industrin att få till ett fördelaktigt avtal.

Facken inom industrin har förvisso “med skärpa” avvisat arbetsgivarnas bud men förutsättningarna är goda för att vi ska slippa en konflikt.

Kritiken mot Afa felriktad

Armar uppåt sträck! De flesta klarar den övningen, fast inte rutinerade elektriker eller sopgubbar. Deras axlar är förstörda.

Eller be vårdbiträdet från hemtjänsten – efter några decennier i yrket – att slå en kullerbytta. Ryggen är slut efter alla tunga lyft i besvärliga ställningar.

Men deras skador klassas alltmer sällan som arbetsskador. Den arbetsskadade måste nämligen bevisa att värken hänger ihop med arbetet, att den inte beror på åldersförändringar. Om Försäkringskassan skakar på huvudet, då väntar också ett blankt nej från Afa försäkringar.

Afa försäkring, som ägs av arbetsmarknadens parter, har fått uppdraget att hantera arbetsskadeförsäkringen och ger följaktligen allt oftare avslag. De enorma summor som trillar in från arbetsgivarna för att finansiera försäkringen behövs inte längre.

Afa försäkring bär inte skulden. Bolagets uppdrag är att så många som möjligt ska få ersättning. De anställda ska informeras och uppmanas att söka ersättningar. Så resonerar inte andra försäkringsbolag. Men Afa följer slaviskt Försäkringskassans beslut.

Fackförbundspressen tycker att AFA:s kriterier är alltför snäva. En stor granskning publiceras i dag i Dagens Arbete och Kommunalarbetaren. Tidningarna är värda en applåd för att belysa detta viktiga ämne.

Parterna skulle kunna lätta upp kriterierna i försäkringen och pytsa ut mer pengar, resonerar Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete.

Tja, kanske det.  Fast då skulle de medicinska bedömningarna bli totalt förvirrande. Först säger Försäkringskassan nej, din värk har inte orsakats av ditt arbete, sedan gör AFA en helt annan bedömning, och betalar ut ersättning. Då kan vi lika gärna låta apor avgöra vad som är en arbetsskada.

Nog är detta en politisk fråga. Arbetsskadeförsäkringen är alltför hård i dag, bevisbördan ett Sisyfosuppdrag. Vi skriver om kampen i varje nummer av vår systertidning Arbetsskydd. Jag tror inte parterna kan lösa detta själva, däremot kan de påverka politikerna.

Våga ställa känsliga frågor

“Hur många av er har gjort en psykosocial skyddsrond?”

Jag ställde frågan till publiken på HR-mässa i Kista häromveckan. Där satt ett par hundra HR-chefer och lyssnade på mig och advokat Åsa Erlandsson på Setterwalls advokatbyrå.

Högst fem armar sträcktes upp i luften. Väldigt få således, trots att den nya föreskriften om organisatorisk  och social arbetsmiljö börja gälla den sista mars i år. Kunskapen om hur vi ska få ordning på den psykiska ohälsan på arbetsplatserna, hur vi ska minska risken för utmattningssyndrom och sjukskrivningar, är fortfarande väldigt begränsad. Därav det stora intresset under vårt seminarium.

Advokat Åsa Erlandsson beskrev reglerna för att förhindra sjukskrivningar, arbetsgivarens skyldigheter men också arbetstagarens skyldigheter. En arbetstagare är nämligen skyldig att medverka under en sjukskrivning. Hur ska arbetsgivaren kunna rehabilitera den sjukskrivne, när det knappt framgår av läkarintyget vad sjukskrivningen handlar om? Den frågan har jag hört många gånger från HR-chefer.

Advokaten berättade att det går att koppla in företagsläkaren, uppmana den anställde att gå dit. Det är inte heller förbjudet att ringa till en läkare och fråga vad som kan göras för den sjukskrivne. Om den anställde tycker sig ha en perfekt läkare och inte alls har lust att gå till företagsläkaren, tja, då kan det ligga den enskilde i fatet. Arbetstagaren har ju inte medverkat under sjukskrivningen.

Fast så långt ska det förstås inte behöva gå, att säga upp den sjuke är ett totalt misslyckande, särskilt vid utmattningssyndrom. Bevisbördan är omfattande för arbetsgivaren, hur mycket har arbetsgivaren egentligen ansträngt sig för att få tillbaka den sjuke i arbete? Arbetsgivaren är skyldig att anpassa arbetsuppgifterna, även om nya arbetsuppgifter inte behöver skapas.

Det förebyggande arbetet kan inte nog betonas, som att utföra den där psykosociala skyddsronden. En sjukskrivning på grund av utmattning får aldrig komma som en blixt från klar himmel. Givetvis ska arbetsgivaren vara försiktig med att ställa frågor om privatlivet, men det är arbetsgivaren som får bära hela ansvaret vid en sjukskrivning. Oavsett vad som ligger bakom den.

 

Moderater och MP - hand i hand

Delningsekonomin är spännande, ett helt nytt sätt att se på arbetsmarknaden. Kort kan den beskrivas som att privatpersoner delar, hyr eller lånar tjänster av varandra. Avtalet gäller bara medan beställaren och utföraren, staten blandas inte in överhuvudtaget. Det klingar nyliberalism, den helt fria marknaden.

En del är förstås oroade över en sådan utveckling. Det är därför regeringen har tillsatt en utredning. 

Många moderater, de som är har nyliberala tankar, uppskattar en avreglerad marknad. Bort med statlig inblandning, vi behöver inte längre några rigida anställningskontrakt för arbetstagare.

Miljöpartiet är ännu mer positivt, fast av ett annat skäl. Delningsekonomin minskar konsumtionen, vi slutar äga och hyr istället av varandra. Och visst, nog har vi ett överdrivet konsumtionssamhälle. Se bara på alla bilar som står parkerade i Stockholm, sällan använda av sina ägare.

Tänk ett samhälle med självstyrande bilar som åker runt i Stockholm, du bara beställer en bil via en app och blir transporterad till ditt mål.  Då skulle bilkonsumtionen minska, liksom avgaserna. Taxinäringen skulle förvisso slås ut, bilindustrin gå i kras.

Nå, vi skriver om denna nya arbetsmarknad i vårt kommande nummer av Lag & Avtal. Värt att läsa.

Hudfärgen har betydelse

Har funderat flera varv kring de nya låglönejobben. Till en början var jag positiv, eftersom motargumenten var så tunna. Som att ingen kan överleva på 11 500 kronor netto i månaden. Klart det går, studenter och socialbidragstagare överlever varje dag.

Eller att nya låglönejobb sänker löner för andra grupper, till exempel undersköterskorna. Vilka bevis finns för det? Du kan lika gärna påstå att motsatsen, att undersköterskorna kommer anses mer kvalificerade i ett samhälle med många piccolos.

Minns i stället flyktingvågen från Balkan, den var lika massiv som dagens från Syrien och Afghanistan. Särskilt bra har det gått för de Balkanflyktingar som kom till Sverige som barn eller ungdomar. De har idag högre utbildning än inrikes födda och en sysselsättningsgrad på 80 procent.

Och vem känner en arbetslös iranier? Det värsta som kan hända i en iransk familj är att barnen inte vill gå naturvetenskaplig linje, att de drömmer om att bli journalister eller något annat flummigt. Iranier i Sverige läser betydligt oftare vidare på högskolan, jämfört med svenskar.

Sämre går det för somalierna. Arbetslösheten är skyhög bland de 50 000 somalierna i Sverige. Förklaringarna är flera men ändå, ju mörkare hudfärg, desto svårare är det att släppas in i ett mjölk-vitt samhälle.

Jag tror inte heller att det går att skapa särskilt många nya låglönejobb. Svenska arbetsgivare är som besatta av slimmade organisationer.  Dessutom söker de rätt person, arbetsgivaravgifter och eventuella bidrag är sekundära. Det är därför instegsjobben floppat.

Att skapa en ny anställningsform med låg kostnad för arbetsgivaren må vara ett politiskt slagträ men är i praktiken meningslös.

Centern saknar trovärdighet

Centerpartiet attackerar LO för att inte vilja sänka ingångslönerna. Tror Centern verkligen att LO skulle gå med på något sådant? LO har kämpat stenhårt för att få upp arbetarnas löner, att sänka löner vore att betrakta som tjänstefel. Men Centerpartiet tjatar ändå vidare och hotar med lagstiftning om inte LO viker ner sig. Inne på Centerpartiet är strategerna nöjda med sin antifackliga kampanj, särskilt när Centern köpte annonsplats i LO-tidningen Arbetet.

“Vi blev såklart lite förvånade över att vi fick annonsera. Nu väntar vi med spänning på LO:s svar,” sa partisekreteraren Michael Arthursson till Dagens Media. 

Förvånade? Tja, Centerpartiet betalade ju för annonsen, varför skulle inte Arbetet ta emot några extra tusenlappar som finansierar facklig journalistik?

Centerpartiet har inte heller något förslag för hur en lagstiftning ska utformas. Att bara gnälla utan att kunna presentera en lösning är inte särskilt trovärdigt.

Liberalerna har ansträngt sig mer och presenterade häromdagen “Startjobben”. En sådan anställning ska ge 11 500 kronor netto per månad. Går det att överleva på 11 500 kronor? Jo, både studenter och socialbidragstagare överlever. Startjobben är värda att diskutera, liksom den nedre gränsen för nettolönen.

Tyvärr är positionerna barnsligt låsta. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson brukar invända att det redan i dag är billigt för arbetsgivare att anställa nyanlända. Arbetsgivare som anställer nyanlända får 80 procent i bidrag. Men dessa instegsjobb är långtifrån någon succé.

Instegsjobben är alltför byråkratiska. Arbetsgivare avskyr att fylla i papper för att söka bidrag. De vill kunna anställa utan krångel och då tror jag att många föredrar startjobben. Tanken är inte heller att nödvändiga arbetsuppgifter ska ersättas med startjobb, det handlar om nya arbetsuppgifter som fyller ut dagens slimmade organisationer. Hur kan det vara fel? Är det verkligen en relevant risk att startjobben sänker undersköterskornas löner? Fast kanske ger den här reformen inte särskilt många nya jobb och kanske går det att avvakta för nu ökar jobben i en rasande takt, enligt ny statistik från SCB. 

Det skrämmande scenariot är ändå att de nyanlända inte släpps in på arbetsmarknaden, då ökar motsättningarna i samhället och syndabockar utses. Då går allt åt skogen.

 

Släpp in C-laget

Läser om C-laget i Arbetsmarknadsnytt, en nyhetsportal som drivs av Svenskt Näringsliv.  C-laget är de nyanlända som aldrig kommer att få in en fot på arbetsmarknaden. Det låter dystert. Fast nog är det svårt att hitta enkla jobb i Sverige. Annat är det i London, som jag nyligen besökte.

Där jobbas det överallt, ett överflöd av personal på hotellen, i butikerna, på restaurangerna. Få pratar engelska utan brytning, de kommer från världens alla hörn. Men var femte som arbetar i London tjänar mindre än vad som anses behövas för att kunna försörja sig, lite drygt 9 pund i timmen, eller en dryg hundralapp.

Behöver vi en motsvarande utveckling i Sverige? Fler lågavlönade jobb som det knappt går att försörja sig på? Tja, det beror ju på alternativet. Att få ett arbete med låg lön är bättre än inget jobb alls. Stefan Löfven, tidigare ordförande för IF Metall, är förstås livrädd för en sådan utveckling.

Inom fackförbundsrörelsen finns en fruktan att låglönejobben kommer att dra ner lönerna för de som redan befinner sig i A-laget, alltså de med fasta anställningar och kollektivavtal. Och b-laget, alltså de timanställda, kommer att bli fler och få lägre löner.

Regeringens motargument är att det redan finns instegsjobb, alltså bidrag. Alla arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare kan få 80 procent av lönen i bidrag. Reformen har ändå inte blivit någon succé och nu gäller andra förutsättningar. Under fyra månader förra året kom 140 000 flyktingar till Sverige.

Den senaste strategin är att myndigheterna måste ordna fram 1000 praktikplatser per år för flyktingar som fått uppehållstillstånd. Behövs fler byråkrater? Än så länge är det oklart vad flyktingarna ska göra på myndigheterna. Nog måste vi även våga diskutera möjligheterna att skapa fler låglönejobb, hur otäckt det än låter. Läkare ska förstås jobb som läkare, lärare som lärare, men resten? De som inte fått gå i skolan? Kanske håller inte den svenska modellen för de nya utmaningarna. Kanske behövs en lag om minimilön och massor med låglönejobb. Sysslolösheten är det största hotet för Sverige.

Senaste kommentarerna

Arkiv

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Annons

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

Sorry undersköterskor – ni kommer inte ikapp

Kommunal allt längre från målet, bloggar Lennart Kriisa