Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

Lite ris bland rosorna

Att Arbetsmiljöverket skulle få höjt anslag var väntat men inte med så här mycket. Ökningen från 622 miljoner kronor till 709 miljoner kronor är enorm, särskilt i tider när övriga myndigheter förses med svångrem.

Arbetsmiljöforskningen är det sämre med. Visserligen satsar regeringen 25 miljoner kronor på forskning kring kvinnors arbetsmiljö de närmaste två åren, men någon uppbyggnad av den samlade arbetsmiljöforskningen är det inte tal om i budgeten.

Arbetsmiljöforskningen är utspridd på universitet och högskolor sedan den rekordsnabba nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. När de nordiska länderna samlas för utbyte av arbetsmiljöforskningen skickas numera ingen inbjudan till Sverige. Arrangörerna vet helt enkelt inte vart inbjudan ska skickas. Regeringen kommenterar inte detta bekymmer i sin budget. Både fackförbund och arbetsgivarorganisationer lär bli besvikna på denna punkt.

Nyheter inom arbetsrätten är svåra att hitta i budgeten. Medlingsinstitutet får fortsatt förtroende att stötta och analysera lönebildningen men inget utökat uppdrag för att delta i kampen för minskade löneskillnader mellan män och kvinnor. Den uppgiften ligger som tidigare helt på arbetsmarknadens parter.

För att stoppa de staplade visstidsanställningarna aviserar regeringen att den återkommer. Både arbetsrättsliga och arbetsmiljömässiga motiv finns för en sådan ändring, anser regeringen.

Tredskodomar har betydelse

De enklaste fallen i en domstol kallas för tredskodomar. Då avkunnas en dom mot den som inte behagar dyka upp på en rättegång, eller struntar i att svara när domstolen begär ett skriftligt yttrande.

Den som har stämt vinner alltså målet, domstolen tar inte ställning till själva sakfrågan. Loppet är ändå inte kört, den som förlorat målet har möjlighet att ansöka om så kallad återvinning.  Då tas målet upp igen. Fast det sker ytterst sällan, ofta för att bolaget har försvunnit, inte sällan via en konkurs.

En tredskodom saknar alltså juridiskt intresse. Ändå skriver vi om dessa i våra nyhetsbrev och i tidningen. Några frågar sig varför. Skälet är att tredskodomarna ger en bild av villkoren på arbetsmarknaden.

Det senaste exemplet kommer från ett IT-bolag. En kvinna med provanställning åkte ut när hon vabbade under totalt fyra dagar under de två första veckorna. En provanställning kan avslutas på dagen, utan några som helst motiv, undantaget är diskriminering.

IT-bolaget reagerade inte efter att ha blivit stämt till Arbetsdomstolen och får därför punga ut med 100 000 kronor i skadestånd för missgynnande enligt föräldraledighetslagen. Exakt så mycket som DO begärt. Så kan det gå.

 

Olika metoder för jämställdhet

Att Ylva Johansson blir arbetsmarknadsminister var förstås väntat. Hon har sedan länge gjort anspråk på posten, och Stefan Löfven inser att det inte finns någon annan i partitoppen med samma erfarenhet.

Samtidigt kan Svenskt Näringsliv andas ut. När jag intervjuade Ylva Johansson framgick det tydligt att hon står långt från sitt forna parti V, eller VPK som det hette förr.

Ylva Johansson anser att bemanningsbolagen ska värnas och den allmänna visstidsanställningen ska bevaras. Jonas Sjöstedt tycker annorlunda. Även fackliga företrädare har börjat trycka på för att radera den allmänna visstidsanställningen, men Ylva Johansson lär inte byta fot.

Däremot vill hon stoppa de staplade visstidsanställningarna. Även Alliansen borde förstås ha stoppat det oskicket, men fastnade i övertygelsen att inget får göras som kan hindra möjligheterna att få jobb.

Att Stefan Löfven skulle plocka in någon ordförande från ett fackförbund till regeringen var inte heller helt oväntat. Kan tänka mig att Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare minister, hoppades på ett erbjudande om comeback.

Istället gick det till Annika Strandhäll, ordförande för Vision. Samma dag som jag intervjuade henne rådde stress på Visions kontor. Fackförbundet hade gjort klart att Sverigedemokraterna inte skulle bjudas in till några debatter.

Annika Strandhäll måste tänka om på den punkten. Regeringen kommer inte undan debatter med något oppositionsparti.

Annika Strandhäll har också fått kritik för att vilja begränsa den oberoende journalistiken genom att tvinga förbundstidningen Vision att lyda under informationsavdelningen. Men i de egna leden har hon ändå varit populär och anses vara både handlingskraftig och lyhörd. Nya medlemmar strömmade dessutom till fackförbundet under hennes tid som ordförande, och det är ju viktigaste uppgiften för de fackliga företrädarna.

Nu ska Annika Strandhäll ägna sig åt socialförsäkringarna, men hon har gjort klart att Medlingsinstitutet måste bli mer aktivt för öka jämställdheten på arbetsmarknaden. I den frågan lär hon knappast tystna. Att påverka Ylva Johansson blir ändå svårt, eftersom den nya arbetsmarknadsministern värnar om parternas roll och tror på andra verktyg för att komma åt de ojämställda lönerna.

I sin blogg räknar Ylva Johansson upp fyra punkter för jämställda löner, och Medlingsinstitutet nämns inte i någon.

Snäva resurser nytt lagbrott

Arbetsmiljöexperter hos fackförbunden och arbetsgivarna sitter nu lutade över förslaget till nya föreskrifter från Arbetsmiljöverket. Häromdagen damp det ner -  ”Organisatorisk och social arbetsmiljö”.

Myndigheten gör här ett avsteg från huvudlinjen, att föreskrifterna ska bli färre. I arbetsmiljövärlden är en av formuleringarna revolutionerande. ”Arbetsgivaren ska se till att de arbetsuppgifter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning.”

Resurserna ska alltså vara anpassade till kraven i arbetet. Det är framförallt denna punkt som arbetsgivarna lär angripa i sina remissvar. ”Hur ska tillsynen gå till?” ”Denna ambition hör väl ändå hemma i det systematiska arbetsmiljöarbetet, inte i lagen?”

Arbetsgivarna vill givetvis skapa attraktiva arbetsplatser med så få sjuka som möjligt, men varje föreskrift uppfattas som en broms i verksamheten.

Om arbetsgivarna totalsågar förslaget väntar papperstuggen. Den risken har Arbetsmiljöverket förstås kalkylerat med. Arbetsmiljöverket räknar till och med upp konsekvenserna om en reglering inte kommer till stånd.

Att inte göra något alls är uteslutet för Arbetsmiljöverket. Myndigheten kan inte passivt se hur sjukskrivningarna drar iväg på grund av psykiska diagnoser kopplade till problem i arbetsmiljön. Allvarligast är läget inom kommuner och landsting. Där sjukskriver sig kvinnorna på löpande band. Läget är inte lika alarmerande inom det privata näringslivet och staten, men lagen kommer att gälla alla arbetsplatser i landet. Räkna med den formulering arbetsgivarnas remissvar.

Men att bara informera duger inte för Arbetsmiljöverket. Politikerna vill se vikande kurvor för ohälsotalen. I annat fall sitter den nya generaldirektören löst.

Att förlita sig till det systematiska arbetsmiljöarbetet kan bli en utväg om föreskriften faller. Men Arbetsmiljöverket är inställd på att föreskriften – som har samma juridiska tyngd som en lag –  ska bli verklighet.  Hammare och stämjärn krävs dock för att övertyga arbetsgivarna.

 

Hugget mot lärarlönerna

”Klart vi ska höja era löner”, ropade politikerna i kör till lärarna under valrörelsen. Nu har LO fått nog. Avtalssekreteraren Torbjörn  Johansson hotar med en stökig avtalsrörelse under 2016.

Skälet är att tjänstemännen, framförallt lärarna, drar ifrån arbetarna. Inom sju år kommer lärarlönerna att ha ökat med 10 000 kronor i månaden.

Att LO kritiserar lärarnas löneökningar lär inte passera ostraffat. Lärarfacken väntas smälla Torbjörn Johansson på fingrarna, förmodligen med en uppmaning till LO att lösa sina egna problem. För visst är det LO-familjens egen huvudvärk att kvinnorna inom Kommunal, Handeln och Hotell- och Restaurang släpar långt efter industrilönerna.

Men att våga diskutera takten för lärarnas löneökningar, hur de förhåller sig till lönerna på den övriga arbetsmarknaden, bör ändå vara möjligt. Kanske är det inte så enkelt att Pisaresultaten höjs i samma takt som lönerna.

Parkeringshelvetet i AD

Att hitta en ledig P-plats i Stockholms innerstad känns ungefär som att vinna på lotto. För oss kontorsslavar är bristen inget större bekymmer, tvärtom, den förmår oss att välja miljövänliga transportmedel. Men för hantverkarna är det en daglig kamp. Om den lediga parkeringsplatsen ligger långt bort, då får de släpa tungt och förlorar dyrbar tid.

Hantverkarna chansar därför ibland och åker på p-böter. Då får de betala själva. På en del företag för de även stå för parkeringsavgiften. Då blir hantverkarna sura och tycker att arbetsgivaren är snål. De kan ju inte gärna släpa med sig verktygen på tunnelbanan.

Rättsläget kring vem som ska betala har varit oklart. Inget konstigt med det, allt står inte att finns i juridiken. Det är därför kollektivavtalen är så fiffiga. Men arbetsgivarna och facket har inte löst detta, och ett pilotfall hamnade därför i Arbetsdomstolen.

En målare ville ha ersättning för p-avgifter för 2 047 kronor, arbetsgivaren vägrade. Det kluriga i juridiken är de enskilda anställningsavtalen. Om det inte står uttryckligen i anställningsavtalet att målaren ska använda egen bil, då finns inte heller någon skyldighet för att arbetsgivaren ska betala p-avgiften. Ungefär så resonerade Arbetsdomstolen och gick på arbetsgivarens linje.

Det här kunde förstås ha lösts avtalsvägen mellan parterna. Domen kostade i runda slängar en miljon kronor, inräknat domstolens arbete och parternas rättegångskostnader. Inte helt välinvesterat.

I kommande Lag & Avtal, pappersversionen, refererar vi domen.

Nu ryker Lex Laval

På en punkt vill Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna samma sak – fast av olika skäl.

Högst upp på Socialdemokraternas och LO:s lista över ordning och reda på arbetsmarknaden står Lex Laval. Svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige. De svenska kollektivavtalen har ett större värde än möjligheten att komma hit och arbeta, anser Socialdemokraterna.

Sverigedemokraterna har bara en drivkraft – att begränsa invandringen – därför kommer partiet att rösta som Socialdemokraterna önskar i den frågan.

En av valrörelsens hetaste valfrågor – att stoppa de staplade visstidsanställningarna – ser däremot ut att gå i baklås. Sverigedemokraterna vill inte ha någon begränsning i lagen.

Sverigedemokraterna har i stället ett vallöfte att lagstifta om rätt till heltid. Bara Vänsterpartiet håller med, inget riksdagsbeslut är därför att vänta.

Rätten till heltid ska istället säkras genom kollektivavtal för kommuner och landsting. Stefan Löfven har garanterat att en socialdemokratiskt ledd styrelse för SKL ska skriva under ett sådant avtal.

Turordningen i Las kommer inte att påverkas. Sverigedemokraterna vill utöka undantagen i Las, medan Socialdemokraterna vill skärpa Las och minska undantagen. Förutsättningarna finns inte för majoritet åt något håll.

Stefan Löfvens viktigaste fråga – att trycka in arbetslösa ungdomar i den offentliga sektorn, kommer däremot att misslyckas. Jimmie Åkesson har tydligt deklarerat att han ogillar förslaget. Därmed finns möjligheten att Stefan Löfven behåller de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomarna, åtminstone tills han får en ny idé som kostar stora summor för att få ungdomarna i arbete.

Inom arbetsmiljön kan vi förvänta oss ett nytt kunskapscentrum som ska samla forskningen.

 

Allt du skriver kan avslöjas

Expressen fyller i dag på med nya avslöjanden om Sverigedemokraterna. Partiföreträdare har återigen vräkt ur sig främlingsfientliga kommentarer som strider mot ledningens nolltolerans.

I vanlig ordning blir rasisterna uteslutna, de har varit illojala mot partiet.

På samma sätt kan den som är anställd inte svärta arbetsgivarens varumärke. I så fall handlar det om brott mot lojalitetsplikten och då är det möjligt att avsluta anställningen.

Att gömma sig bakom anonyma identiteter hjälper föga. Nätet har så många säkerhetshål, särskilt kommentarsfälten. De administreras nästan alltid av externa företag. Avpixlat anlitade till exempel kommentatörstjänsten Disqus.

Hackarna upptäckte ett vidöppet säkerhetshål och kunde koppla ihop kommentarerna med  ip-nummer, alltså se varifrån kommentarerna hade skickats. Sedan lades ett pussel för att avslöja exakt vem som skickat kommentaren.

Namnen skickades över till Expressen som i sin tur skickade ut en reporter för att knacka på hemma hos syndaren.

Att skriva anonyma kommenterar i strid med sitt uppdrag är alltså riskabelt. De svenskar hackarna tillhör dessutom världseliten, i sällskap med de ryska, amerikanska och sydkoreanska. Någon av dessa nationaliteter brukar stå på pallen när hackarna anordnar tävlingar i att ta sig igenom de tjockaste brandväggarna.

Till och med Flashback, med 900 000 användare, påstås nu vara hackat.

Att skriva på Facebook är som att ropa ut sitt budskap i megafon över Sergels Torg, oavsett om du har en stängd eller öppen profil. Någon av dina vänner kan alltid dela din uppdatering.

Att så många i dag använder Facebook innebär i själva verket att du bär omkring på sin egen övervakningsutrustning. Facebook har rätt att slå på din mikrofon och spela in allt du säger, filma allt du ser. Nämner du något varumärke dyker det senare upp en banner på din sida. Allt detta har du godkänt genom att acceptera användarvillkoren.

Stasi kunde förmodligen inte ens fantisera om dagens tekniska möjligheter. Många köpcentrum erbjuder till exempel kunderna att använda deras wifi. Toppen, tänker du och godkänner villkoren. Sedan registreras vilka affärer du besöker, inte bara medan du surfar på deras nätverk, utan så länge du bär med dig telefonen. Hela tiden sänder din telefon ut signaler som registrerar hur du beter dig. Så länge informationen bara används till att tjäna pengar på reklam kan du förstås vara lugn.

10-1 till oppositionen

När Barack Obama vann sitt första presidentval hade han upprepat ordet ”change” tills motståndaren låg platt på marken. Nu hör vi Stefan Löfven säga ”förändring” allt oftare, ibland lite oklart vad han vill förändra. Socialdemokraterna och LO kom i alla fall fram till tio arbetsrättsliga förändringar för arbetsmarknaden.

Alliansen har släppt sitt valmanifest och inom arbetsrätten behöver mycket lite förändras. Hittar faktiskt bara en punkt, att en provanställning ska förlängas från 6 till 12 månader.

Alliansen går alltså till val på att allt är rätt bra som det är. Med den strategin är det svårt att locka väljare. Inför förra valet fanns fler arbetsrättsliga löften, då skulle till exempel tiden som en arbetsgivare är skyldig att betala lön under en tvist begränsas. Fast det vallöftet infriades aldrig, mest gnäll i remissinstanserna, alltså lika bra att släppa frågan.

Fackförbunden orkar knappt reagera över Alliansens valmanifest. Hotell- och restaurangfacket har samlat kraft och varnar i ett kort pressmeddelande för de förlängda provanställningarna. I övrigt är det tyst.

Alliansens ambitioner för arbetsmiljön är också låga. ”Vi vill att Arbetsmiljöverket ska fortsätta arbetet för att förebygga att kvinnor tvingas lämna arbetslivet i förtid på grund av arbetsmiljörelaterade problem.”

 

Okej, bra. Vi hörs år 2018.

Värdet av riktiga flygbolag

Flygfobi är en besvärlig åkomma. Jag drog på mig den i 20-årsåldern, via min dåvarande sambo. Under varje flygning drabbades hon av dödsångest, grät och ställde till med scener. Fem år senare hade fobin smugit sig in i mitt system. Helt i enlighet med Pavlovs teori.

Risken att omkomma i en flygolycka är 1 på 25 miljoner, men det begriper inte min hjärna. Den fantiserar istället om kraschlandningar.

I somras klev jag ombord på ett SAS-plan med destination Dublin. Vi lämnade Arlanda och nådde molnen på ett par minuter. Stämningen ombord var avspänd, passagerarna bläddrade i tidningar och personalen preparerade kaffevagnen.

Då smällde det till i planet. En kraftig explosion från vänster motor, ett tjutande oväsen och vi dök mot marken. Rök sipprade in i kabinen. Alla satt som förstenade. En flygvärdinna med brandsläckare rusade bakåt i planet. Passagerarna närmast mig grät stilla.

Efter några minuter, enligt min tidsuppfattning, hördes pilotens röst i högtalarna.

”We lost one engine, we´re going back”.

Landningen blev odramatisk. Vid utgången nickade piloten adjö till passagerarna. Jag frågade om han hade fått någon indikation på motorfelet. Piloten skakade på huvudet.

”Så vad tänkte du då?”, undrade jag.

”Something is broke”, konstaterade finländaren utan att avslöja några känslor.

Jag lämnade planet, klev över några kvinnor som gråtande klappat ihop utanför planet. En medelålders man fick syrgas. Resten av passagerarna samlades i vänthallen för information. Jag prioriterade baren och tog därefter ett snack med räddningsledaren. Var detta vardagsmat för honom? ”Nej, ett motorbortfall har jag aldrig tidigare varit med om. Allvarligaste tillbudet under mina tretton år på Arlanda”, svarade han.

Några av passagerarna ringde till kvällstidningarna. SAS pressavdelning parerade journalisternas frågor med felaktigt information: att piloten fått en indikation på ett motorfel och därför helt odramatiskt återvänt till Arlanda.

En indikation på ett motorfel och ett motorbortfall, det är två helt olika saker. Om en motor exploderar, då är det avgörande att alla delar stannar kvar i motorn. Om ett rotorblad flyger ut och skadar planet, då kan det gå riktigt illa. Att återvända till landningsbanan efter en indikation är bara en säkerhetsåtgärd.

När ersättningsplanet lyfte mot Dublin, två timmar efter vår landning, hade jag begärt ut mitt bagage och stod kvar på Arlanda. Inga fler flygningar för min del, åtminstone inte samma dag.

Jag förklarade läget på SAS biljettkontor. Kvinnan i disken kallade på en medarbetare som hade tid att lyssna.

”Visst, alla plan till Dublin är fullbokade, men jag ordnar plats åt dig. Flyg när du vill.”

”Jag vill sitta längst fram vid fönstret”.

”Det fixar jag”.

Vi pratade en stund. Hela sitt yrkesliv hade hon arbetat för SAS och hyllade sin arbetsgivare. Sammanhållningen var viktigast. Sedan fick jag taxi betald hem och flög två dagar senare till Dublin.

Kundservicen var, trots haveriet, imponerande. SAS framstod som ett riktigt bolag, där de anställda känner lojalitet, både gentemot arbetsgivaren och kunderna. Just den varan är det lite si och så med nuförtiden. Sedan lågprisflyget etablerades har priserna rasat. För att ett par hundralappar kan du flyga över hela Europa. Fast alla är inte glada för det. Uppretade resenärer ylar i media över den dåliga servicen från Ryanair. Lite insiktslöst, tycker jag. Du får vad du betalar för.

Kritik får Ryanair även för sina bemanningsanställda piloter. Fackförbundet Svensk Pilotförening anser att piloterna hamnar i en svag ställning gentemot flygbolaget. Så är det förstås.

Men trenden med bemanningsanställda piloter kommer att fortsätta, oavsett politisk färg i riksdagen.  I stället blir det konsumenterna som får avgöra utvecklingen. Den som vill ha kundservice måste betala för dyrare biljetter, likaså den som värdesätter de anställdas lojalitet till företagen de rent faktiskt arbetar för.

Själv fortsätter jag flyga med SAS, trots skräckupplevelsen. Risken att omkomma i en flygolycka är fortfarande bara 1 på 25 miljoner.

Senaste kommentarerna

Arkiv

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Annons

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

Lite ris bland rosorna

Lite ris bland rosorna

På den här punkten blir både fack och arbetsgivare besvikna, bloggar Lennart Kriisa.