Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

Feminism reducerad till trams

Partiledarna är på hugget inför sommarlovet, det märks att valet närmar sig. I den avslutande partiledardebatten gjorde politikerna sitt bästa för att mejsla fram de ideologiska skillnaderna. Folkpartiet och Vänsterpartiet stack ut mest, åtminstone när det gäller arbetsrätten.

Jonas Sjöstedt försökte ta poäng på tågstrejken och har uppfunnit ett nytt krav: Lex Veolia. Bland annat ska den allmänna visstidsanställningen raderas i Las, alltså möjligheten att visstidsanställa utan att ange något skäl.

Att ta bort den allmänna visstidsanställningen är dramatisk. Inom kommuner och landsting har till exempel över 50 000 den anställningsformen. Kanske därför ingen annan politiker nappade.

Några timmar senare var strejken dessutom avblåst. Det nya avtalet begränsar inte andelen timanställda, som Seko krävde, däremot blir det dyrare att timanställa. En vettig lösning på en svår konflikt, båda parter har fått ge och ta. Christer Ågren på Svenskt Näringsliv är med rätta irriterad över att Jonas Sjöstedt la sig i konflikten men även Jan Björklund förtjänar i så fall kritik.

Folkpartiledaren förklarade i talarstolen att han ogillar sympatistrejker, att fackförbunden stöttar varandra i en konflikt och den möjligheten bör sålunda begränsas. Med den uppfattningen är Jan Björklund politiskt isolerad. Fredrik Reinfeldt förklarade tydligt att Alliansen inte delar sådana tankar, Moderaterna vill inte heller lyssna till Folkpartiets krav att ta bort turordningen och ersätta med kompetens.

Visserligen kan de största partierna – Moderaterna och Socialdemokraterna – tvingas till eftergifter för att bilda en regering, men den allmänna visstidsanställningen liksom turordningsreglerna lär bestå. Om något ska förändras är det upp till arbetsmarknadens parter.

En stor del av partiledardebatten ägnades åt invandringspolitiken. Jimmie Åkesson attackerade i vanlig ordning arbetskraftsinvandringen och asylpolitiken. Skälen har vi hört förut: Det är synd om invandrarna som blir arbetslösa och bistånd gör bäst nytta i konfliktens närområde. Vem går på den finten? Sverigedemokraterna drivs av uppfattningen att människor från olika kulturer inte ska vistas på samma geografiska yta för då börjar de bråka. Och den som var först på plats har störst rätt att slippa bråk. Tänk om vi fick höra politikerna debattera denna kärnfråga. (I och för sig är kärnfrågan sunkig och korkad av flera skäl, men nu sitter ju Sverigedemokraterna i riksdagen).

Som väntat fick även feminismen utrymme i partiledardebatten. Partiledarna vill fånga röster från Fi, men de tycks ovana vid ämnet. I partiledardebatten reducerades feminismen till trams. Språkröret Gustaf Fridolin förklarade att unga tjejer generellt mår dåligt, se bara hur de lägger ut selfies på Instagram. Ja herregud, vilken enorm fråga. Jan Björklund var inte bättre som tuppade sig med att öronmärka en fjärde pappamånad.

Mäns våld mot kvinnor och den ojämställda arbetsmarknaden är feminismens två stora utmaningar. Kontaktförbuden kunde till exempel ha debatterats. Två av tre ansökningar om kontaktförbud avslås och bygger oftast på åklagarnas magkänsla istället för tydliga riktlinjer. Här finns mycket att göra, även om reglerna har stärkts något. 

På arbetsmarknaden är kvinnors sjukskrivningar den stora frågan. Utvecklingen går åt helt fel håll. De psykosociala faktorerna utgör en allt större andel av sjukskrivningarna, vad kan det bero på? Vad ska göras? Frågan är tydligen för svår för politikerna, men handlar om arbetsmiljön, om ledarskapet, om personalgruppernas storlek, om slimmade organisationer och otrygga anställningar, ja allt detta kräver politikernas engagemang.

Likaså löneskillnaderna mellan olika sektorer. Vilka politiker vill ändra instruktionerna till Medlingsinstitutet? Om Fi fått plats i talarstolen, då hade partiledarna inte kommit undan det infekterade ämnet. Jämställdheten på arbetsmarknaden är i dag framförallt en politisk fråga, LO är ju måttligt intresserad av ämnet, se bara på de tio kraven för ordning och reda.

Krokom ger förstärkt anställningsskydd

Den omtalade domen i Krokom-fallet har skrämt upp HR-cheferna i landet. Är det rimligt att den som avskedar kan dömas för vållande till annans död? Så blev nämligen utfallet i Östersunds tingsrätt. En socialsekreterare begick självmord efter att, enligt tingsrätten, ha blivit utsatt för kränkande särbehandling och därefter varslad om avsked. Två chefer dömdes för grovt vållande till annans död.

Domen är överklagad till hovrätten och lär även hamna i Högsta domstolen. Att motivera ett prövningstillstånd borde vara enkelt, Högsta domstolens beslut kommer att påverka hur andra domstolar ska döma i liknande fall.

En sådan prövning kommer dock att ta något år. Det var därför vi, Lag & Avtal och Arbetarskydd, redan nu ordnade ett seminarium i ämnet. Bland föreläsarna fanns framstående jurister och experter inom såväl arbetsmiljörätt och arbetsrätt. Just dessa områden kolliderar i fallet från Krokom.

Advokat Henrik Diefke från Mannheimer Swartling menade att om tingsrättsdomen står sig, då ger den ett förstärkt anställningsskydd. Tingsrätten slår ju fast att det var uppenbart att det inte fanns grund för ett avskedande, men hur ska arbetsgivare kunna vara säkra på det? Arbetsgivare har i dag ett utrymme för att kunna pröva om en grund för ett avskedande håller i domstolen, och med domen från Krokom minskar det utrymmet.

Dessutom, påpekade Henrik Diefke, finns en lucka i den nuvarande arbetsrätten. Det är billigare för arbetsgivare att avskeda i stället för att säga upp, vid ett avskedande upphör skyldigheten att betala lön direkt, i annat fall består den fram tills dom fallit.  Ett avskedande är ju oerhört drastiskt: ingen uppsägningstid, du får gå på dagen och blir dessutom avstängd från a-kassan. Hur ska hyran betalas? Risken är överhängande för psykiska påfrestningar. Även vållande till sjukdom är ju ett brott. Ska arbetsgivare kunna dömas för detta brott framöver?

Arbetsrättsjuristen Mats El Kott, som företrädde familjen under rättegången, instämde i kritiken mot att det är billigare att avskeda. Han är samtidigt glad över att saken närmast kommer att prövas i hovrätten, istället för Arbetsdomstolen. Mats El Kott drog sig inte för att kritisera ledamöterna i Arbetsdomstolen. ”Arbetsdomstolen tillåter arbetsgivarna att behandla arbetstagarna hur illa som helst”, dundrade Mats El Kott under sin föreläsning.

Advokat Erik Danhard från Hamilton tror däremot att hovrätten kommer fria cheferna. Allt annat vore ologiskt, menar han, eftersom tingsrätten inte tagit hänsyn till arbetsrätten. Okunnigheten är tydlig på flera ställen i domen, menar Erik Danhard, inte bara genom att domstolen felaktigt använder uttrycket avsked istället för avskedande.

Om Erik Danhard får rätt vet vi först när fallet prövats i högre rätt, fram till dess är det säkrast att följa det gemensamma rådet från föreläsarna under den avslutande paneldebatten: när misstanke om kränkande särbehandling uppstår på arbetsplatsen – utred grundligt.  Själv har jag ingen aning om domen kommer att stå sig i Högsta domstolen, men mod krävs för att stärka anställningsskyddet och köra över Arbetsdomstolen.

 

 

Politikens sluttande plan

Mellan politiker och arbetsmarknadens parter finns en tydlig skillnad: politiker strävar efter att uppfattas som vinnare, medan arbetsmarknadens parter lutar sig mot fakta. Det senare är förstås inte lika underhållande.

Under den senaste partiledardebatten blev kontrasten tydlig. Två arbetsrättsliga frågor användes som slagträn: staplade visstidsanställningar och utstationerade arbetstagare. Hur många väljare begriper sig på dessa ämnen? En av hundra? En av tusen? Alltså blev det fritt fram för fulretoriken.

Socialdemokraten Mikael Damberg, som än så länge talar för Stefan Löfven i riksdagen, angrep Fredrik Reinfeldt. Hur kan statsministern tillåta missbruket med staplade visstidsanställningar? undrade Mikael Damberg och berättade att han pratat med någon Kristina som jobbat hos samma arbetsgivare under sju år – utan att erbjudas tillsvidareanställning. Han lade till att TCO räknat ut att 65 000 svenskar jobbat på samma arbetsplats i mer än fem år utan att få tillsvidareanställning.

Fredrik Reinfeldt hade inga egna siffror, i stället började han argumentera för visstidsanställningar i stort, att dessa behövs vid arbetstoppar. Dambergs krav skulle därmed ”stänga dörrar och omöjliggöra den flexibilitet som många företag behöver för att klara konkurrensen”.
Reinfeldts retoriska trick har ett eget namn: sluttande planet (slippery slope). Ett beslut påstås leda till en kedja av beslut och det sista beslutet i kedjan tycker alla är obehagligt. I det här fallet: Om Damberg vill förbjuda staplade visstidsanställningar, då är han i förlängningen mot alla visstidsanställningar och kan utnämnas till företagarnas värsta fiende.

Likadant när oppositionen argumenterade för likabehandlingen inom EU, att det inte ska spela någon roll om den anställda kommer från Warszawa eller Varberg, båda har rätt till lön enligt samma svenska kollektivavtal. Fredrik Reinfeldt svarade att i Sverige råder individuell lönesättning. Vem vill leva i ett land där alla tjänar exakt lika mycket? Han tycktes vara på vippen att jämföra med Sovjet.

Kanske tycker Reinfeldt att de arbetsrättsliga frågorna är alltför komplicerade. Till nästa debatt bör han ändå läsa den 14 sidor tunna sammanfattningen Vaxholm–Bryssel tur och retur, nyligen utgiven av Svenskt Näringsliv. I den finns sakliga argument som försvarar Laval-domen, till exempel att en förändring inte är förenlig med EU:s grundlag och att en förändring inte heller skulle leda till något i praktiken. Hur det är med den saken går att debattera, även om argumenten skulle uppfattas som tråkigare för väljarna.

När chefen är ute efter dig

Skolstrategen Per Kornhall går ut i Dagens Nyheter och berättar att han blivit avskedad. Enligt honom själv beror det på visselblåsande, att han framfört kritik i medierna mot sin arbetsgivare Upplands Väsby kommun.

Nästa dag ondgör sig Dagens Nyheter på ledarplats över att visselblåsare kan förlora sin anställning. Lite märkligt, eftersom vi bara hört den ena partens version.

Jag har varken pratat med Per Kornhall eller kommunen, men utgår från att det finns flera orsaker till avskedandet. Uppenbarligen har kommunen tröttnat på Per Kornhalls frispråkighet, men att kommunen skulle välja att avskeda på bara den grunden, det förefaller osannolikt. Yttrandefriheten är omfattande för de offentliganställda, det har visat sig i flera domar.

Särskilt utmärkande blev det i fallet med Farbror Blå, polisen som bloggade grovt sexistiskt om sina kolleger. Det avskedandet höll inte i Arbetsdomstolen. I ett annat fall, då en hälsoinspektör anmält kommunen för både det ena och andra, skriver domstolen att det inte ens spelar någon roll om den anställde använt sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och  ”skadat myndighetens anseende och allmänhetens förtroende för myndigheten”.

Upplands Väsby känner säkert till det stenhårda rättsläget och letade förmodligen efter något annat sätt att bli kvitt Per Kornhall. Då övervakas allt, från tidsfusk till ogiltig frånvaro.

Liknande fall finns, till exempel läkarsekreteraren som blev avskedad och därefter förlorade i Arbetsdomstolen. Landstinget hade inte lyckats hantera samarbetsproblemen och avvaktade rätt tillfälle. När läkarsekreterare fuskade med tiden kom ett varsel om avskedande och det höll i domstolen.

Likadant i fallet Krokom. Där ville kommunen bli av med socialsekreteraren Lasse. Orsaken var samarbetsproblem, men kommunen slog till först när den ansåg att han begått ett sekretessbrott.

En del arbetsgivare tycks alltså ha svårt att hantera den egentliga orsaken till problemen med anställda. Då kan det sluta lite hur som helst i domstolen. Någon medalj i ledarskap blir det i alla fall inte.

 

Tricket för att spara en miljon

Vår genomgång av årets domar visar att trenden i Arbetsdomstolen håller i sig: avskedanden är vanligare än uppsägningar av personliga skäl. Så har det sett ut under många år, helt i strid med lagens syfte. För att avskeda ska den anställda ha misskött sig grovt, typ slagit ner chefen eller stulit kassan, i alla andra fall ska arbetsgivaren välja uppsägning. Men det gör inte arbetsgivarna som hamnar i AD, för de har insett att det är mycket billigare att avskeda.

Den som väljer att säga upp på grund av personliga skäl måste nämligen betala lön fram till tvisten är avgjord. Att avgöra tvister i det här landet tar tid, 18 månader är inte ovanligt. Alltså väljer arbetsgivaren att avskeda, för då upphör anställningen samma dag.

Visserligen kan arbetstagaren begära ett interimistiskt beslut – ett beslut i domstolen om att anställningen ska bestå fram till tvisten är avgjord – men då ska omständigheterna inte ens ha räckt till en uppsägning, till exempel om någon blivit avskedad för att ha glömt att diska kaffekoppen.

Så vad blir konsekvensen för en arbetsgivare som felaktigt väljer att avskeda i stället för att säga upp? Tja, en struntsumma i sammanhanget. Arbetsgivaren får betala ett ideellt skadestånd på 50 000–100 000 kronor. Jämför den summan med att behöva betala lön och arbetsgivaravgifter under 18 månader, då är vi snabbt uppe i en miljon kronor.

Rimligt är att arbetsgivare – som felaktigt avskedat – i efterhand blir skyldiga att betala lönen fram till att tvisten avgörs. I annat fall förblir lagen om anställningsskydd ologisk och då börjar medborgarna rätta sig efter egna uppfattningar i stället för lagbok.

Lagen kan även ändras så att arbetsgivare inte längre behöver betala lön fram till att tvisten är avgjord. Moderaterna gav till och med ett sådant vallöfte och lät utreda saken. Men tiden gick och kraften försvann. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg började längta till semestern, Hillevi Engström bytte ministerstol och dessutom skulle denna lilla fråga kunna riskera vänskapen med LO.

Efter valet kommer Socialdemokraterna att köra utredningen om uppsägningslöner genom papperstuggen. Den sista möjligheten ligger hos AD som kan höja de ideella skadestånden till brutala nivåer, men att rätta till politisk oförmåga är inte domstolarnas uppgift.

Genomgången av årets domar visar även att arbetsgivarna vunnit flest gånger, men dra inte slutsatsen att domstolen är arbetsgivarvänlig. Fack­förbunden ska förlora oftare, det visar att förbunden inte drar sig för att driva tveksamma fall.
En dom har dock fått fackförbunden att gå i taket. Lär mer om den på debattsidan i pappersversionen av Lag & Avtal. I den kan du också läsa artiklarna om årets svåra uppsägningar.

Fylleskämtet kostade jobbet

Jojje Olsson, journalist i Peking, är i dagarna ett hett namn i sociala medier. Han söp bort sitt drömjobb, en anställning på Dagens Industri, och berättar själv på sin blogg om vad som hände.

I korta drag: Jojje Olsson var för bakfull för att träffa en representant för Dagens Industri,  istället skickade han en kompis. Representanten för Dagens Industri blev grundlurad, kompisen agerade skickligt. Därefter gick allt Jojje Olssons väg, han blev erbjuden en anställning och accepterade. Men när han skulle skriva under avtalet hade fyllskämtet, eller vad vi nu ska kalla det, uppdagats. Dagens Industri rev anställningsavtalet.

Sannolikt hade Dagens Industri grunnat en del över juridiken. Även muntliga anställningsavtal är nämligen bindande. I bland kan sådana vara svåra att bevisa, men normalt har det mejlats fram och tillbaka. Om parterna kommit överens om lönen blir det ytterst svårt för arbetsgivaren att krångla sig ur anställningen.

Två vägar öppnade sig sålunda för Dagens Industri: att häva anställningsavtalet eller att avskeda. Konsekvensen blir densamma, anställningen upphör direkt.

Vid ett avskedande hade arbetsgivaren förklarat att allt förtroende var borta. En journalist agerar ofta självständigt. Hur skulle arbetsgivaren kunna lita på att Jojje Olsson verkligen träffat och intervjuat personerna i sina artiklar?

Den andra möjligheten, att häva avtalet, är lite vanskligare. Arbetssökanden har ingen skyldighet att avslöja omständigheter som kan minska chanserna att få anställningen. Om den anställde aktivt ljuger är det allvarligare. Ett exempel är AD 1980 nr 89. Då hade en busschaufför ljugit om att han var ostraffad, i själva verket var han dömd för stöld, och i den kommande anställningen ingick att ansvara för dagskassan. Arbetsgivaren hävde anställningsavtalet och vann i AD.

Fiffig lösning för de seriösa

Byggnadsarbetarna kan fortsätta jobba som vanligt, strejken blev aldrig av. Tur det, att strejka för att påskynda en kommande lagstiftning känns lite märkligt.

För alla som inte hängt med:  tvisten handlar om ett så kallat huvudentreprenörskap. Om en huvudentreprenör anlitar en oseriös underentreprenör, som struntar i att betala löner, då tvingas huvudentreprenören betala lönerna. Detta har arbetsgivarna motsatt sig hårdnackat. Ett företag ska aldrig behöva betala lönerna för ett annat företag. Med den nya överenskommelsen blir det inte heller så.

I stället har parterna inrättat en fond, ur denna ska de uteblivna lönerna hämtas. Högst tre obetalda månadslöner ska ersättas. En ganska fiffig lösning, båda parter är nöjda. Byggnads hävdar att de har fått ett huvudentreprenörskap, medan arbetsgivarna – Sveriges Byggindustrier – menar att de försvarat den heliga principen att inget företag ska behöva betala något annat företags uteblivna löner.

Frågan är vad denna lösning tillför. Uppgörelsen gäller dels för företag som är medlemmar i Sveriges Byggindustrier, BI, vilket är en garanti för att företaget är seriöst. Antalet fall där medlemsföretag struntat i att betala löner är försvinnande få. Uppgörelsen gäller även för företag som inte är medlemmar BI, men sådana ska inte anlitas som underentreprenörer. Ändå förekommer det enligt Byggnads, medan arbetsgivarna hävdar att det är ytterst ovanligt.

Trots uppgörelsen finns det stora problemet finns kvar: byggsektorn med alla företag som inte är medlemmar i Sveriges Byggindustrier, där de anställda inte heller är med i facket. Vi pratar om 100 000 byggnadsarbetare. För dessa betyder parternas lösning ingenting och parterna kan heller inget göra. Här har politikerna ansvaret.

Släpp fram männen

Var fjärde byggnadsarbetare sympatiserar med Sverigedemokraterna, var sjätte metallare tänker också rösta på Åkesson och hans grabbgäng.

Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, förklarar utvecklingen med att Sverige håller på att glida isär, att a-kassan inte fungerar, att otryggheten ökar och så vidare. Allt är således borgarnas fel. Den hypotesen har sina brister. De flesta industriarbetare oroar sig knappast över sina anställningar. De har fasta jobb med hyggliga löner men väljer ändå att rösta på ett missnöjesparti.

De fackliga ledarna inom LO behöver istället stöd från partivännerna.  Stefan Löfven har fullt fokus på vård, skola och omsorg. Visst finns stora utmaningar inom dessa områden, men att aldrig nämna de manliga arbetarna i den politiska debatten, det spär på missnöjet.

Stefan Löfven måste börja tala om de manliga arbetarna, visa att han står på deras sida. I annat fall får han inte deras röster.

Den ofrivilliga siestan

Familjelivet tar stryk, man är alltid trött, har svårt att varva ner. Så låter kommentarerna till Ekots granskning av de delade turerna. Stressforskaren Göran Kecklund säger att det inte finns några studier som visar sambandet mellan delade turer och ohälsa. Forskningen har inte hängt med.

I Spanien finns däremot lång erfarenhet av siestan. Det tre timmar långa avbrottet var något spanjorerna tidigare uppskattade: en möjlighet att kila hem till fru och barn, följa upp med en tupplur och undkomma de varmaste timmarna. Traditionen hängt kvar, trots ett förändrat arbetsliv. I dag har många spanjorer långt till jobbet, siestan har blivit en ofrivillig paus i arbetet. Där har forskarna kunnat slå fast effekterna, till exempel att siestan leder till en timmes kortare sömn per natt.

En parlamentarisk kommission har fått nog av siestan. Avbrottet är inte längre effektivt, eftersom de anställda blir trötta och producerar mindre.
Den spanska kommissionen kräver att mer humana arbetstider införs omedelbart. De svenska politikerna låter annorlunda, de anser att delade turer är något för arbetsmarknadens parter att lösa. Tja, upp till bevis.

Byggstrejk i fel tid

Det är lätt att förstå Byggnads ilska. Fackförbundet driver en tröstlös kamp för ordning och reda inom byggsektorn. Trots genomtänkta kollektivavtal är en stor del av byggsektorn rena vilda västern.

Runt 100 000 byggjobbare står utanför det största kollektivavtalet – byggavtalet – och villkoren för dem kan vara riktigt usla. Vi har inga minimilöner i Sverige, alltså kan de få nöja sig med några tior i timmen. Byggnads vill att de oseriösa arbetsgivarna ska försvinna från arbetsmarknaden, inte minst av arbetsmiljöskäl.

Byggnads kräver därför stöd från arbetsgivarna, Sveriges Byggindustrier. Fackförbundet vill införa ett solidaransvar, att en huvudentreprenör blir ansvarigt för alla underentreprenörers löner. Men där blir det blankt nej från arbetsgivaren.

Även för arbetsgivarens åsikt är det lätt att känna sympati. Syftet med solidaransvaret är att arbetare i oseriösa företag alltid ska få lön. Gott så. Men effekten blir att seriösa bolag tvingas betala löner för andra seriösa företag, det vill säga underentreprenörer med kollektivavtal. En sådan plikt är helt främmande för arbetsgivarna. Varje företag måste stå för sina egna löner.

Men även EU har tröttnat på rötan inom byggsektorn. Ett EU-direktiv om solidaransvar kommer att förvandlas till lag i Sverige redan 2016. Att dra ut i strejk innan dess, det känns som dålig tajming. Å andra sidan kan en urvattnad lagstiftning sätta stopp för ett framtida solidaransvar i kollektivavtal. Kanske är det vad Byggnads känner, ett misstroende mot politikerna.

 

 

Senaste kommentarerna

Arkiv

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Annons

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

Utnyttjad tågstrejk och tramsig feminism

Utnyttjad tågstrejk och tramsig feminism

Partiledarna lade näsan i blöt, bloggar Lennart Kriisa.