måndag, 14 maj, 2012
Läser en dom från Stockholms tingsrätt. Ibland gör även tingsrätterna intressanta bedömningar av arbetsrätten, men ofta är kvalitén låg. Inte domstolens fel förstås. Domstolen konstaterar på punkt efter punkt att bevisning saknas, sedan är det bara att fördela rättegångskostnaderna.
Den här gången handlar det om en anställd kvinna på NK i Stockholm. Hon kom i luven på chefen, eller om det var tvärtom, och skickades hem. Kvinnan misstyckte inte till att ha behövt sluta, men krävde ersättning för utebliven lön. Kvinnans ombud, en allmänpraktiserande jurist, hade staplat upp ett antal krav. Bland annat hade chefen gjort löneavdrag för ogiltig frånvaro. Domstolen konstaterade att det är arbetsgivaren som måste bevisa att hon inte varit på jobbet, men några sådana bevis presenterades inte. Alltså var arbetsgivaren skyldig att betala ut full lön.
Kvinnan hade under tiden haft dåligt med pengar och behövt låna från vänner. Hon krävde därför ett ekonomiskt skadestånd från arbetsgivaren. Men den som vill ha skadestånd måste förstås bevisa skadan, till exempel utgifter för ränta. Och några sådana bevis fanns inte. Alltså hade hon inte rätt till ekonomiskt skadestånd. På punkt efter punkt avfärdades de olika kraven, eftersom bevisning saknades. Sedan slog domstolen fast att staten – via rättshjälpen – skulle betala ombudets räkning på 67 000 kronor.
Man kan fråga sig vad den typen av mål har att göra i domstolen. När arbetsgivare ringer till arbetsrättsjurister, då blir alltid första frågan vad de har för bevis. En hel del, säger arbetsgivaren, vi har till exempel varnat vid flera tillfällen. Okej, svarar advokaten, mejla över det dokumentet. Men när det visar sig att varningen var muntlig, helt utan dokumentation, då kan arbetsgivaren glömma en rättslig process.
fredag, 11 maj, 2012
If Metall fick som det ville, Karl-Petter Thorwaldsson, föreslås bli ny bas för LO. Tobias Baudin, ordförande i Kommunal, placeras som vice ordförande. Den manliga duon ska nu skapa enighet inom LO. Att Metall väger tyngst är nu tydligt. Fackförbundet har lyckats placera sitt folk i topp på både partiet och LO.
onsdag, 9 maj, 2012
Minns ni Håkan Juholt? Det var han som klev fram när Thomas Östros och Mikael Damberg tagit kål på varandra i maktkampen. LO verkar nu gå samma öde till mötes. Bara två veckor återstår till kongressen, då ska en ny ordförande väljas.
Metall lobbar för Karl-Petter Thorwaldsson och Kommunal för sin ordförande Tobias Baudin.Valberedningens ordförande Hans Tilly, säger till Aftonbladet att det kärvar. Kan tro det. Handels har lanserat Helén Pettersson, men hon är alldeles för oerfaren och har inte en chans. Avtalssekreteraren Per Bardhs namn dyker upp igen, men inte heller han är aktuell. Splittringen har fortsatt under hans tid som avtalssekreterare.
LO behöver en generationsväxling, och då finns det inte många att välja mellan. Elektrikernas Jonas Wallin, 44, har fått frågan men tackat nej. Jag träffade honom i fredags och han var fast besluten att inte ställa upp.
Vi har också Jan-Henrik Sandberg, ordförande i Pappers. Han är typen som ställer upp när facket kallar, och accepterade därför att bli nominerad. Men han är inte riktigt på hugget för uppdraget.
Kvar finns doldisen Per-Olof Sjöö, GS-facket. Officiellt är han inte nominerad, men den 43-årige smålänningen nämns allt oftare som den hetaste kandidaten. Jag tror de får rätt. Men det blir ingen räckmacka för Sjöö, i så fall. Ta bara årets avtalsrörelse. De lågavlönade kvinnorna i Kommunal fick 650 kronor i påslag. De betydligt bättre avlönade elektrikerna, till 99 procent män, fick 740 kronor. Hur rimmar det med jämställdheten inom LO?
onsdag, 2 maj, 2012
”Och vi ska försvara arbetsrätten, din rätt till en trygg anställning. Arbetsgivarna ska inte kunna sparka dig för att du blivit gammal eller sjuk.”
Så hade det kunna låta i 1 maj-talen, men icke. Arbetsrätten nämndes inte med ett ord. Varken Stefan Löfven eller Jonas Sjöstedt såg några retoriska poänger.
Att småpartierna vill ersätta anställningstid med kompetens skrämmer uppenbarligen inte vänstern, inte heller tror vänstern att allmänheten känner sig hotad.
Moderaterna håller ju benhårt fast vid att turordningsreglerna ska bevaras, oavsett vad Centern och Folkpartiet anser.
Internt låter det förstås annorlunda. SVT:s Rapport har undersökt åsikterna om arbetsrätten hos de moderata ordförandena i partiföreningarna. Tre av fyra går emot partiledningen och vill att arbetsgivarna får större möjligheter att göra undantag från turordningsreglerna.
Lag & Avtal undersökte i oktober 2010 de moderata riksdagsledamöternas inställning i samma fråga. Då svarade fyra av tio ledamöter att de vill öka arbetsgivarnas möjligheter vid uppsägning på grund av arbetsbrist.
Folkpartiet och Centern måste få med sig Moderaterna för att riva upp turordningsreglerna – fram till dess blir deras vision nonchalerad. Åtminstone på 1 maj.
tisdag, 24 april, 2012
Många irriterar sig över vänstermänniskor. De tjatar om högre skatter, mer bistånd till fattiga, ja ibland även det omoraliska i att äta kött. Motangreppet brukar handla om att de inte lever som de lär.
”Varför ger du inte själv bort ditt överskott, du som vill höja skatten?” Eller ”Hur kan du ha läderskor och förespråka vegetarianism?”. Den typen av retorik hör hemma i sandlådan. En av människans styrkor är att kunna tänka abstrakt, dessutom bär vi alla på dubbelmoral och ska bara den diskuteras blir inget kvar för samhällsdebatten.
Författaren och debattören Lena Andersson har i Dagens Nyheter uttryckt det hela träffsäkert: ”När man försvarar sig med att någon är skenhelig har man samtidigt erkänt vad idealet är och medgett att man är berörd av det.”
Emellanåt är dock vänstern lika goda kålsupare som högern. Ta bara det här med sänkta minimilöner för ungdomar. Annie Lööf förespråkar en sådan reform och genast bemöts hon med samma retorik: ”Hur kan hon tjäna 151 000 kronor i månaden och vilja sänka ungdomars löner? Det går ju inte ihop, hon saknar trovärdighet.”
Om hon tjänar en krona i månaden eller en miljon är ointressant. I stället måste argumenten granskas och det är vad vi gör i detta nummer av Lag & Avtal. Arbetslösa ungdomar förtjänar mer respekt än politisk pajkastning, särskilt när röster höjs för att ungdomsarbetslösheten är överdriven. Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen, hävdar till exempel på debattsajten Newsmill att ungdomsarbetslösheten blott är 6,6 procent.
Påståendet att var fjärde ungdom är arbetslös bygger på felaktig tolkning av statistiken, menar han. Räknar man bort de unga arbetslösa som studerar stannar ungdomsarbetslösheten på 14,1 procent.
Dessutom tycker prognoschefen att ungdomsarbetslösheten ska relateras till hela befolkningen och vips är vi nere på 6,6 procent.
Syftet med detta räknetrick är oklart. Kanske är det som prognoschefen skriver, att den dystra statistiken naggar ungas framtidstro i kanten.
Hittills har i alla fall ingen angripit siffran att var femte ungdom inte slutför gymnasiet. Där har samhället den allra viktigaste nöten att knäcka. Den som hoppar av gymnasiet får mycket svårt att hitta arbete i ett samhälle där de enkla sysslorna blir färre för varje dag. En hållning som baseras på logik, inte statistik.
tisdag, 17 april, 2012
Socialdemokraterna går som tåget men ingen vet riktigt varför. Stefan Löfven har hittills hållit en låg profil.
Nu ska han i alla fall få bukt med arbetslösheten. Han går hårt åt regeringen i en debattartikel i Dagens Nyheter. Regeringen saknar konkreta förslag, dessutom har Anders Borg varit dum mot Svenskt Näringsliv.
Men vad har då Stefan Löfven själv att komma med? Tja, ingenting när det gäller arbetsrätten. Inga andra förslag heller, för den delen. Däremot tycker han att människor har sig själva att skylla om de är arbetslösa. Eller som han skriver: ”Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.”
Tippar på att herrar Reinfeldt och Borg ser fram mot nästa opinionsundersökning. De gjorde en analys av Moderaternas tidigare misslyckanden. Och kom fram till att det var just den typen av retorik som inte ledde till några valsegrar.
fredag, 13 april, 2012
Säg att en bulgarisk byggnadsarbetare flyttar till Sverige. Han har redan en anställning i Bulgarien, men chefen skickar honom till ett bygge i Borlänge. Där får bulgaren en lön som är klart bättre än den han har i hemlandet, men klart sämre än sina svenska arbetskamrater.
Då reagerar de bulgariska myndigheterna, de har nämligen koll på bulgarernas anställningsvillkor i andra länder, och hör av sig till de svenska myndigheterna. ”Ge vår medborgare en anständig lön, i annat fall bryter ni mot EU-reglerna”, dundrar de bulgariska myndigheterna.
Ungefär så är det tänkt att säkra rättigheterna för de utstationerade arbetstagarna, alltså de som flyttas över gränserna inom EU. Reglerna finns i det så kallade tillämpningsdirektivet.
Men att få myndigheter att samarbeta inom landets gränser är svårt nog, att få myndigheterna att arbeta över nationsgränserna, det låter som en önskedröm. Dessutom – kommer de bulgariska myndigheterna verkligen att bry sig? De kanske har lite annat att tänka på, typ ett par miljoner utfattiga romer på tiggarstråk genom Europa.
Det normala inom arbetsrätten är ju att om något är tokigt på en arbetsplats, då är det parterna som reagerar och löser problemet. Men den svenska modellen finns bara i Sverige, inte inom EU, nu ska den byråkratiska arbetsrätten få råda. Och det känns lite tungrott.
Fackförbunden är förstås mest upprörda över det andra förslaget från EU-kommissionen, det som kallas Monti II, att facken inte får strejka för att bulgaren i Borlänge ska få lika hög lön som sina svenska arbetskamrater. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ligger lågt i den frågan, vill kolla läget med parterna, och arbetsgivarna säger inte heller mycket. Ingen känner sig manad att företräda det bulgariska byggföretaget som vill konkurrera med lägre löner, men det var ju liksom hela tanken med EU, en fri marknad. Var är EU-vännerna?
tisdag, 27 mars, 2012
Elektrikerna är kända för att toppa löneligan inom LO, medellönen ligger på 29400 kronor i månaden. Och återigen har elektrikerna lyckats i avtalsrörelsen. De har till och med överträffat industrins heliga nivå på 2,6 procent, kraftverksavtalet ger 2,8 procent på ett år.
Elektrikerförbundet skryter om att man fått mer än industrin.
Nu är det alltså fritt fram för alla att begära mer än märket. Närmast väntar Handels avtal och förhandlingen är minst sagt ansträngd. Handels förhandlingsledare Tommy Tillgren hänvisar till historisk löneglidning och påstår att industrins avtal snarare är värt runt 3,1 procent. Dessutom: butiksanställda får i kronor mycket mindre än kompisarna inom industrin. Och så damp ett första strejkvarsel ned.
Hos arbetsgivarna sprider sig nu desperationen. Svensk Handel har till och med beställt en opinionsundersökning och kollat om svenska folket vill att Handels ska få mer än andra fackförbund. Svenska folket reagerade förstås med rättspatos och tyckte inte det, en majoritet vill att alla fackförbund ska få lika mycket.
Lärarna har förmodligen mer tumme med opinionen. Här väntar också en konflikt. Lärarförbunden kräver minst 10 000 kronor mer i månaden, då syns inte ens märket längre i backspegeln.
Samtidigt har utsikterna för konjunkturen försämrats sedan industriavtalet träffades strax före jul. Men alla vill ha mer.
måndag, 19 mars, 2012
Lärarnas hus ligger på Stora Essingen i Stockholm. Hur man tar sig dit har för mig alltid varit ett mysterium. Häromdagen var jag ändå tvungen att hitta en resväg, jag skulle dela ut ett pris för bästa avslöjande text i fackförbundspressen.
Några kolleger påstod att man kan ta sig till Stora Essingen via buss och tvärbana men det lät alldeles för krångligt. Jag valde istället en bil från Taxi Stockholm, ett bolag med kollektivavtal och därmed shyssta villkor. Taxichauffören instämde i detta.
”Javisst, jag har fast anställning och trivs hur bra som helst”, berättade han stolt.
Taxichauffören förklarade att han fritt kan styra över sina arbetstider, vilket var särskilt viktigt eftersom han är frånskild och har barnen varannan vecka. Barnveckorna jobbade han därför lite mindre, från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen, måndag till fredag. De barnlösa veckorna jobbade han alltså lite mer; första körningen fem på morgonen för att styra hemåt klockan sex på kvällen.
”Det blir ju tretton timmar om dagen”, påpekade jag.
”Jo, fast på helgen kör jag inte lika mycket. Jag brukar nöja mig med lördag kväll och natt. Så det blir inte så mycket som det låter”, invände taxichauffören.
Jag invände att det lät som en hel del i mina öron. Heltid ena veckan och 75 timmar veckan därpå. Taxichauffören höll inte med.
”Jamen jag har ju valt själv och tjänar väldigt bra. Jag kör in 90 000 kronor i månaden och får behålla 36 procent. Det ger drygt 30 000 kronor i månaden.”
Taxichauffören berättade vidare att grundlönen låg på noll kronor. Hittade han inga kunder, då blev det inte heller någon lön. Ett system han tyckte fungerade alldeles utmärkt.
Jag undrade hur hans kropp mådde av att sitta i en bil 75 timmar i veckan, men det var inte heller några problem. Han brukade ta en promenad på kvällen, det räckte för att slippa värk och fetma. Taxichauffören påpekade dessutom att han inte kört taxi så länge, bara de senaste fem åren. Tidigare var han socialchef i en kommun men kom ihop sig med socialnämndens ordförande och blev utköpt.
”I taxin mår jag jättebra, ingen politiker bestämmer över mitt arbete”, konstaterade han nöjt.
”Inget att klaga över alltså?” undrade jag.
”Nej nej, att jobba för Stockholm Taxi är kanon, jag kan inte tänka mig ett bättre jobb. Det kan du hälsa fackförbunden”, sa taxichauffören och släppte av mig utanför Lärarnas hus.
fredag, 9 mars, 2012
En medelålders kvinna gjorde som i reklamen för Viking Line – fick nog av sitt trista jobb och sa det till chefen. Om hon klev ombord på ett kryssningsfartyg är okänt, men hon begick ett misstag – att säga upp sig i affekt. Klokare hade varit att bara släppa arbetsredskapen och kliva ut genom dörren. I värsta fall hade hon åkt på en varning och löneavdrag (hon var inte hjärtläkare och lämnade patienten på operationsbordet).
Nästa arbetsdag hade hon i alla fall ångrat sig, men chefen hade inte glömt utbrottet och hävdade att uppsägningen gällde. Tack och hej. Målet var uppe i Arbetsdomstolen häromdagen och vi skriver om det i kommande nummer. Hur Arbetsdomstolen dömer vet vi ännu inte.
Kvinnans anställning hänger i alla fall på en skör tråd. Att säga upp sig muntligt går nämligen utmärkt, något krav på underskrift finns inte. Någon ångerrätt finns inte heller. Pacta sunt servanda, som det heter på latin, avtal ska hållas.
Den som är hetlevrad får istället argumentera för att hon blev provocerad att säga upp sig. Chefen var så överjävlig den dagen att vem som helst hade gett sig av på kryssning. Då finns en möjlighet att vinna i Arbetsdomstolen. Men hur har Arbetsdomstolen dömt i liknande fall? Sökvägarna är flera. Om du är prenumerant på Lag & Avtal kan du gå in via sökrutan ”Så dömer AD” på vår sajt.
Sökorden blir alltså provocerad uppsägning och vips kan du läsa referat av tidigare domar. En dom är extra intressant, om en brevbärare som sa upp sig i affekt. Brevbäraren fick stå sitt kast, uppsägningen var inte framprovocerad.
En annan sökväg är att klicka vidare till Arbetsdomstolens sajt. Där går det också att slå in sökordet provocerad uppsägning. Fast domen om brevbäraren kommer inte upp, träffarna är färre. Varför vet jag inte, men jag är förstås nöjd med att Lag & Avtal ger mer relevanta träffar. Dessutom kan det räcka med att läsa referatet, man behöver inte traggla sig igenom hela domen. Så välkommen till vår söktjänst.
