Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

"Psykisk ohälsa är som asbest"

Sällan har makthavare stått som fågelholkar i en panel. En efter en fick de medge att de faktiskt inte har en susning om orsakerna bakom den galopperande psykiska ohälsan. Tydligast var Irene Wennemo, tidigare en höjdare inom LO, numera arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons högra hand.

”Psykisk ohälsa är som asbest. Först kom larmen om att cancern ökade, ingen visste varför, sedan kom kopplingen till asbest”, förklarade hon under kunskapsseminariet om psykisk ohälsa, anordnat av Arbetsmarknadsdepartementet.

Irene Wennemo betonade att hon gillade kunskap, hon kan inte driva politiken utifrån magkänsla. Den hållningen är vettig,  i dag vet ingen varför sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa skenar.

Arbetsmarknadens parter är medvetna om att de inte heller har en susning, men i deras uppdrag ingår att spekulera. Det var precis vad som hände under paneldebatten.

Företrädaren för Svenskt Handel, förhandlingschefen Mattias Dahl, hävdade till exempel att ökningen beror på orsaker som arbetsgivarna inte styr över, som ojämställdheten, att kvinnorna inte pallar med en dubbla belastningen med både familj och arbete, men att det kanske löser sig på sikt om papporna väljer att ta ut en större del av föräldraledigheten.

Jaha. Då borde väl Svensk Handel lobba hos politikerna för en individualiserad föräldrapenning.

Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef på Kommunal, spekulerade i att den psykiska ohälsan beror på den höga andelen visstidsanställningar, en tredjedel av alla inom äldreomsorgen har en visstidsanställning. Tja, kanske är det en orsak, vem vet? Dessutom blir de anställda inom äldreomsorgen allt mer styrda, inga möjligheter till improvisation och fritt tänkande, då mår de anställda dåligt, resonerade Kommunals företrädare. Visst, låter rimligt, så vill ingen arbeta.

Mathias Åström, Lärarförbundets förhandlingschef, hade sina teorier om varför den psykiska ohälsan ökar bland de anställda inom skolans värld. En störtflod av reformer är huvudorsaken, enligt honom . Lärarna har fått en massa mål som ska uppfyllas, men lärarna är osäkra på tillvägagångssättet, detta ökar en känsla av skuld som leder till stress och sjukskrivningar. Okej, vem kan säga emot?

Men ingen vet säkert, som Irene Wennemo sammanfattade seminariet. Och i samma ögonblick tänkte jag att den där föreskriften från Arbetsmiljöverket aldrig kommer att bli verklighet. Nya föreskrifter måste ju ändå baseras på kunskap.

Arbetsgivarna kan således andas ut, men Irene Wennemo kommer att bli alltmer pressad av de ökade samhällskostnaderna för psykisk sjukdom.

Emellanåt tröttnar arbetsgivarna på de som inte klarar av jobbet och plockar fram plånboken. ”Alla uppsägningar på grund av personliga skäl har sjukskrivningar i botten”, som en företrädare för Almega sa till mig under seminariet. Frågan är vad som händer med de utköpta? Lyckas de nyorientera sig i livet eller gräver de ner sig i en mylla med bitterhet och utanförskap? Tja, det vet ingen heller.

Besvikelsen väntad

Hotell och Restaurangfacket och Kommunal har länge efterlyst ett stopp för de allmänna visstidsanställningar. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har hela tiden gett kalla handen och ansett att anställningsformen behövs.

Däremot har regeringen lovat att hindra staplandet av visstidsanställningar. Den kampen har främst drivit av TCO. Fast TCO är också missnöjt med förslaget. Ännu surare är Kommunal över regeringens förslag.

Inte lätt för regeringen att göra rätt, men den här gången applåderar inte något fackförbud.

Möjligen anser TCO att målet är tillräckligt uppnått, men Kommunal och Hotell och Restaurangfacket kommer inte ge upp. Visstidsanställningar ligger förvisso på en stabil nivå sett över hela arbetsmarknaden men inom Kommunal och Hotell och Restaurangfacket finns ett begripligt behov att begränsa visstidsanställningar.

Något gehör finns dock inte bland arbetsgivarna. I kommande nummer av Lag & Avtal publicerar vi en intervju med Lena Micko, SKL:s nya ordförande, som fått några signaler på att andelen visstidsanställningar ligger på för hög nivå inom kommunerna och landstingen.

 

 

Glöm integriteten - den psykiska hälsan är viktigare

”Diagnoser föds, gör karriär och dör,” skriver Karin Johannisson, professor i idé och lärdomshistoria.

Förmodligen mer sant än någonsin. Du har säkert hört talas om Aspergers syndrom och har ett hum om vad den innebär. Sorry, den diagnosen är död, glöm allt du lärt dig. Den som har trubbel med att läsa det sociala samspelet har numera autism, inget annat.  Om några år kallas funktionsnedsättningen säkert för något annat.

Men jag ska inte raljera över den psykiska ohälsan, den sprider sig snabbt och slår hårt mot enskilda, mot deras anhöriga, mot arbetsgivarna och mot samhället i stort.

Arbetsmiljöverket hotar med en ny föreskrift, då blir blir det hårda tag mot slappa arbetsgivare. Svenskt Näringsliv skyr nya regleringar som pesten, sådana stjäl fokus från produktionen. En viss skepsis är därför befogad när arbetsgivarorganisationen släpper en ny rapport ”Psykiska ohälsa – mer än en arbetsmiljöfråga”.

(Samma skepsism är befogad när fackförbunden släpper dylika rapporter, i dessa brukar allt på jorden vara arbetsgivarnas fel).

Just den här rapporten är ändå högst läsvärd, den tar ett objektivt grepp om samhällsproblemet. Bland annat finns exempel på hur företag arbetar aktivt för att minska den psykiska ohälsan. En viktig fråga dröjer sig kvar efter genomläsningen: ska arbetsgivarna lägga sig i de anställdas privatliv?

Jag tror att det är nödvändigt. Orsakerna till psykiska ohälsa kan ibland vara en ren konsekvens av missförhållanden på arbetsplatsen, men ofta handlar det om en destruktiv kombination av privatliv och arbetsliv. Den som har ett stressigt privatliv klarar inte stress på arbetsplatsen, hjärnan får aldrig någon återhämtning och väggen väntar.

I ett sådant läge måste chefen bjuda in den anställde till att berätta om vad som stressar i privatlivet. Kan arbetsgivaren stötta på något sätt? En sjukskrivning för akut stressreaktion ska aldrig komma som en överraskning.

Allvarligast är läget inom kommuner och landsting. Inte så konstigt. Där är personalgrupperna stora, betydligt större än inom det privata näringslivet. Cheferna hinner inte uppmärksamma varningssignalerna. Dessutom är det mer påfrestande att arbeta med människor än med datorer.

I slutändan är det arbetsgivaren som har ansvaret för all psykisk ohälsa, även om den är orsakad av omständigheter som arbetsgivaren inte råder över. Arbetsdomstolen har varit tydlig på den punkten.

Ett exempel är textilslöjdläraren som drabbades av en stressreaktion när sonen insjuknade.  Hon blev uppsagd eftersom arbetsgivaren bedömde att hon inte skulle kunna utföra arbete av någon betydelse. Sådant går inte att veta, dundrade Arbetsdomstolen.

Själv tror jag att den ökade individualiseringen kan förklara en del av den psykiska ohälsan. Redan i lågstadiet krävs tusen följare på instagram för att eleven ska platsa i rökrutan. Föräldrarna har inga synpunkter för de är likadana, de skryter dagligen om sina egna eller barnens framgångar på sociala medier och utseendefixeringen är större än någonsin, 40-åriga kvinnor jublar över att de ser så unga ut att de får visa leg på Systembolaget och belönas med hundra likes. Denna hets kan ju stressa sönder vem som helst.

 

Se det osynliga

Att cykla till jobbet är lite speciellt i Stockholm. Vi är som en kompakt ström av rullande hjul, vi trängs på cykel­banorna, och den som vill in i strömmen måste snabbt upp i vårt tempo, annars blir straffet skrällande ringklockor och idiotförklarande gester.

Vi cyklister inbillar oss att vi är hälsosamma, men smattret från bilarnas dubbdäck under våren borde få oss att tänka om. Luften är långtifrån frisk.
Dubbdäcken sliter loss partiklar från beläggningen, däck och oljerester virvlar upp i luften, de mikroskopiska partiklarna dras ner i våra flåsande lungor.

De partiklar som stannar kvar i kroppen ställer till med oreda. Hjärt- och lungsjukdomar är de vanligaste konsekvenserna. Partiklarna tar sig även in i inomhusluften, blir en del av vår arbetsmiljö. Då är gränsvärdena högre än för utomhusluften, fast vem bryr sig? Hur många mäter inomhusluften? Vem vet att luften vi andas ligger bakom 5000 dödsfall varje år?

I det nya numret av Arbetarskydd har vi mätt antalet partiklar i luften där vi arbetar. På fem arbetsplatser har vi undersökt mängderna av de allra minsta partiklarna.

Den osynliga hälsofaran finns över hela landet, från Umeå i norr till Skåne i söder. Intresset är tyvärr obefintligt och åtgärderna minimala. Sverige har till och med dömts i EU-domstolen för att under flera års tid ha över­skridit normerna. Under förra året överskred 17 kommuner EU-normerna för godkänd utomhusluft. En och annan gata fick ett förbud mot dubbdäck. I Stockholm hade redan en gata försetts med dubbdäcksförbud, där ansåg sig politikerna ha gjort tillräckligt.

När vi diskuterar arbetsmiljö i dag är dödsolyckor, stress och sjukskrivningar mest i fokus, men vi får inte glömma att arbetsmiljö är så mycket mer. Som till exempel luften vi andas.

Krymp med värdighet

I arbetsrättens ankdamm – där både fackförbund och arbetsgivare simmar runt – råder en gemensam uppfattning: arbetsgivarna ska oftast vinna i Arbetsdomstolen.

Fackförbunden anses nämligen ha en skyldighet att driva fler osäkra fall till domstolen. Att betala medlemsavgiften till ett fackförbund är inte bara en solidarisk handling, utan även en försäkring för att kunna betala rättegångskostnader. Några andra försäkringar finns inte för den som råkar i onåd hos sin arbetsgivare.

De senaste nio åren har arbetsgivarna vunnit ­oftare än fackförbunden i Arbetsdomstolen. Men vår genomgång av det senaste årets domar, sådana som handlar om att anställningen avslutats på grund av personliga skäl, visar att fackförbunden segrat oftare än arbetsgivarna.

En första tanke är att facken blivit tuffare mot sina medlemmar, men då borde antalet stämningsansökningar ha minskat och så är inte fallet.
Kanske har facken blivit skickligare på att motbevisa arbetsgivarnas påståenden? Eller handlar det bara om slumpen? Läs om de olika fallen i vårt senaste pappersnummer och avgör själv.

Att förlora jobbet på grund av nedskärningar är också dystert. Runt 4 000 arbetstillfällen har försvunnit från bank­sektorn de senaste åtta åren. Inte många rader har skrivits om detta, eftersom krympningen skett genom naturlig avgång. Bankarbetsgivarna har ­genomfört processen på ett snyggt sätt, även om det säkert finns undantag. Arbetsgivarorganisationen ser inte ens turordningsreglerna som ett hinder för nedskärningar.

Även inom media minskar antalet arbetstillfällen, men då agerar arbetsgivarna i panik. Dagens Nyheter är skräckexemplet. Tidningen Journalisten skriver om hur erfarna journalister fick ägna sig åt arkivering, de flyttades till separata lokaler och stämplades som icke önskvärda. Allt låg inom arbetsrättens ramar, men det är svårt att tolka arbetsgivarens agerande på annat sätt än att de utpekade skulle förmås att säga upp sig själva.

Att sänka arbetsuppgifternas svårighetsgrad till noll knäcker de flesta, åtminstone om de bär på en högpresterande personlighet.
För branscher med förutsägbara förändringar, som media och banker, finns tid att hantera nedskärningar med värdighet. Det är bara att välja väg.

När du vill slåss på jobbet

Att vara lärare sätter impulskontrollen på prov. Men att slå elever är förstås inte tillåtet, lika lite som det är tillåtet att slå sina arbetskamrater eller chefer. På den punkten har Arbetsdomstolen varit tydlig.

Jönköpings tingsrätt har ändå ansett att Vaggeryds kommun inte hade rätt att avskeda en lärare som klippte till en elev. Bakgrunden ska ha varit att en elev dunkade en annan elevs huvud i golvet. Då drog läraren upp bråkstaken från golvet och utdelade ett reflexmässigt slag i ansiktet.

Läraren har friats från misstankarna om misshandel, men straffrätt och arbetsrätt är olika saker. Här handlar det om läraren grovt brutit mot anställningsavtalet genom att utöva våld. Tingsrätten tyckte inte det var tillräckligt allvarligt och hänvisar till det reflexmässiga i situationen.

Tingsrätten har uppenbarligen studerat Arbetsdomstolens domar. Arbetsdomstolen brukar nämligen anse att extra vikt ska läggas vid situationen. En förskolelärare som slog till ett barn hade till exempel inte rätt att behålla sin anställning. Skälet var, enligt Arbetsdomstolen, att situationen inte var akut. Att barnet bara var 1,5 år var också försvårande.

Det finns även flera fall när kommuner haft rätt att avskeda lärare som slagit elever, fast då har situationen inte varit lika akut som i Vaggeryd. Jag vågar ändå inte gissa hur det här slutar i Arbetsdomstolen. Kanske har Jönköpings tingsrätt hittat ventilen som ger en lärare rätt att slå till en elev.

Sluta premiera övertiden

Föreställ dig följande, helt osannolika lönesamtal.

Chefen: Du har suttit mycket här på kvällarna under det senaste året.

Medarbetaren: Ja, och helger! Jag har jobbat hårt, riktigt hårt.

Chefen: Jag kan tyvärr inte ge dig något påslag över genomsnittet.

Medarbetaren: Va?! Som jag har slitit, du sa det ju själv!

Chefen: På det här företaget premierar vi inte övertid. Något är fel på ditt sätt att arbeta. Kanske har du för mycket att göra, kanske behöver du hjälp med att prioritera. Tillsammans ska vi hitta orsaken.

Så där låter det förstås inte ute på företagen. Kanske är det där skon klämmer, åtminstone på ett ställe. Något måste i alla fall göras.

En ny rapport från Försäkringskassan visar att mellan 2012 och 2014 ökade antalet personer som drabbades av akut stressreaktion från 15 000 till 26 000. Den årliga utgiften för sjukskrivningarna ligger på 30 miljarder kronor. Andelen psykiska diagnoser har passerat 40 procent. Fram till 2019 kommer kostnaderna att öka med ytterligare 17 miljarder kronor, enligt Försäkringskassans prognos.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll försökte analysera orsakerna i Ekots senaste lördagsintervju. Arbetsgivarna måste bli mer aktiva, anser hon. Ja, det vore väl bra. Hon pratade också om bristerna i jämställdheten. Förmodligen också sant. I första hand är det ju kvinnor som blir sjukskrivna.

Om Annika Strandhäll verkligen tror att ojämställdheten är en av de värsta bovarna, då borde förstås regeringen ha ett vassare förslag än att införa en tredje pappamånad (och ta bort jämställdhetsbonusen). Förvisso tjatar hon inte om att familjerna själva ska få bestämma över uttaget av föräldrapenningen. Det där mantrat från KD är så tröttsamt. Familjerna klarar uppenbarligen inte att hantera ansvaret.

Sedan har vi de förbannade telefonerna. Jag kollar hela tiden min telefon, på gymmet, bion, under möten, jämt. Klart det är stressande för hjärnan. Där kommer det personliga ansvaret in. Låt telefonerna ladda ur i påsk. Chefen ska ändå inte höra av sig utanför arbetstiden.

 

Faran i att undgå upptäckt

Flygkatastrofen i Alperna kan diskuteras ur många vinklar. Både socialdemokrater och vänsterpartister har passat på att i debattartiklar belysa taskiga anställningsvillkor. De har förstås påpekat att de inte varit säkra på om flygkatastrofen kunde kopplas till anställningsvillkoren. Ändå har de tagit tillfället i akt.

Nu vet vi att kraschen inte hade ett dugg med anställningsvillkor att göra. I första hand handlar den om flygbolagens möjlighet att upptäcka depression. Inget flygbolag vill att den som sitter bakom spakarna ska vara deprimerad. Mest för att depressionen påverkar omdömet, det finns även en självmordsrisk.

Men den tyska läkaren som behandlade Andreas Lubitz begick tyvärr inget tjänstefel. Tyska läkare är inte skyldiga att slå larm. Det är däremot svenska läkare. På den punkten får integriteten stå tillbaka, hur mycket Läkarförbundet än protesterar. Fast tar svenska läkare detta uppdrag på allvar? Det är något för media och myndigheter att undersöka. För visst ska en pilot kunna ta en pisspaus utan att allt går åt helvete.

Många frågar sig hur mardrömmen kunde bli verklighet. Hur kunde en till synes vanlig människa förvandlas till massmördare? Först av allt: deprimerade människor är det synd om. I mörkret är det bara hemskt.

Många deprimerade överväger att avsluta sina liv, en liten del skrider till verket. Varje år begår runt 1400 svenskar självmord. En del har småbarn, hur kan de göra så mot sina barn? Andra styr över till motsatt körfält och krockar med en lastbil. Hur kan de utsätta lastbilschauffören för livsfara? Några slänger sig framför tunnelbanan eller kliver ut framför ett rusande tåg. Hur kan de göra så mot förarna?

Svaret är depression slår ut empatin. Den deprimerade ser bara sig själv, sitt eget elände, det är själva kärnan i sjukdomen. Det är därför en deprimerad yrkesförare genast ska tas ur tjänst.

(Avslutningsvis: deprimerade människor är givetvis inte farligare än andra. Ingen studie skulle kunna belägga detta och mitt syfte är inte att stigmatisera de deprimerade, de har nog med att försöka ta sig ur depressionen).

Uppdatering: Hittade inte lagrummet med läkarnas anmälningsplikt. Mejlade Transportstyrelsen och fick detta snabba svar från flygöverläkaren Richard Söderberg:

Hej!

I luftfartslagens  kap. 13 §5 står följande:

5 § /Träder i kraft I:2015-01-01/ Om Polismyndigheten finner anledning att anta att den som innehar elevtillstånd, certifikat, behörighetsbevis, godkänt utländskt certifikat eller behörighetsbevis inte uppfyller kraven för innehavet, ska myndigheten anmäla det till Transportstyrelsen.
Om en läkare eller psykolog vid en undersökning av någon som avses i första stycket finner att han eller hon är olämplig att inneha elevtillståndet, certifikatet, behörighetsbeviset eller godkännandet ska läkaren eller psykologen anmäla det till Transportstyrelsen. Förordning (2014:1284).

Den här regeln bryter tystnadsplikten och praktiken är det alltså samma tanke som gäller körkort och skjutvapen men till skillnad från körkortsbestämmelserna är det en tvingande bestämmelse.   Bedömningen av vad som innebär olämplighet är kanske inte helt enkel för en doktor som inte är flygläkare men är man osäker kan man ringa flygöverläkaren (undertecknad) och höra sig för i allmänna ordalag först.

 

Namnbyten åter på modet

Tiden har runnit ut för fackförbundstidningar med bokstavskombinationer. Senaste exemplet är JUSEK-tidningen som byter namn till Karriär.

Ett namnbyte kräver stor tankemöda. I sämsta fall blir det skandal. Så gick det när SKTF-tidningen, ja hela förbundet, bytte namn till Vision. Expressen var först ut med att skandalisera kostnaderna för festen. Fyra miljoner av medlemmarnas pengar spenderades för att bjuda kronprinsessan på finmiddag, jojo. Fast det var inte medlemmarna som ringde till Expressen och gnällde. Kostnaden redovisades i fackförbundstidningen och snappades upp av en slump på Expressen. En anställd på Expressen hade nämligen en fru som prenumererade på SKTF-tidningen och frågade maken om det var något för en kvällstidning att skriva om.

Andra namnbyten har varit mer lyckosamma. HTF och Sif slogs år 2008 ihop till fackförbundet Unionen. Samtidigt gick HTF-tidningen och Sif-tidningen i graven för att ge plats åt den nya tidningen Kollega. 

Ett decennium tidigare hade Metallarbetaren byt namn till månadstidningen Dagens Arbete efter sammanslagning mellan IF Metall och andra fackförbund. Namnvalet berodde på planerna att ge ut en daglig fackförbundstidning, men inget hände, sedan kom webben och idag är namnet funktionellt.

Flera fackförbundstidningar är i dag knepiga att koppla till respektive fackförbund. Vad sägs om Magasin Ping? Den ges ut av DIK-förbundet. Eller Publikt? Den hette tidigare ST-tidningen och landar i statstjänstemännens brevlådor.

LO-tidningen har också bytt namn och lyckades överta titeln efter den insomnade dagstidningen Arbetet. Det gillade förstås inte syndikalisterna som ger ut en tidning med det snarlika namnet Arbetaren.

TCO-tidningen har också försvunnit, den heter numera Arbetsvärlden och finns bara på nätet.

Kommunalarbetaren håller däremot fast vid sitt missvisande namn. Alltfler inom Kommunals område arbetar för privata företag. För några år sedan var Kommunal på gång att byta namn på både förbund och tidning. Fundament var ett av de bästa förslagen, men i dag är den diskussion stendöd.

Hotell- och restaurangfacket har fortfarande den bästa titeln på sin tidning: Hotellrevyn. Nyskapat? Nä, någon kom på namnet år 1918.

 

 

 

 

 

 

 

Ny studie? Var på din vakt.

Personer med stora fötter är mer våldsbenägna än andra. Tror du mig inte? Jag kan bevisa detta. Eftersom 90 procent av alla våldsbrott begås av män, och män har större fötter än kvinnor, går det att få fram siffrorna, till och med påstå att det är en vetenskaplig studie. I min studie fokuserar jag bara på fötterna och bortser från skillnaden mellan kvinnor och män.

Jag vet, det låter dumt, men så dumma studier får genomslag i media. Ta bara gårdagens snackis om att långvarig amning kan kopplas till högre IQ. Den avgörande komponenten, att IQ ärvs av föräldrarna, finns inte med i studien.

Samma hål i huvet hos en annan svensk forskare. Denne påstod sig ha bevis för att snusare löper större risk att bli alkoholister. Tjenare.  Just alkoholism är en förfärlig sjukdom, liksom IQ är den nedärvd. Vissa kan måttlighetsdricka under hela livet, andra bär på den onda genen och blir alkoholberoende tidigt i livet. Om de snusar, käkar popcorn eller har utstående öron spelar ingen roll.

Den enda man kan lita på är SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Myndigheten slår ihop studier inom samma ämne och analyserar om de har någon bärighet tillsammans.

Även arbetsmarknadens parter producerar mängder med studier. Då gäller det också att vara på sin vakt. En del påstår till exempel att visstidsanställningarna bara blir fler och nämner antalet. Sedan ropas på hjälp från lagstiftaren. Fast andelen visstidsanställningar har inte förändrats de senaste decennierna, alltså är det inte en uppgift för lagstiftaren.  Däremot har andelen visstidsanställningar ökat inom vissa yrkesgrupper. Då ligger bollen hos arbetsmarknadens parter, lagstiftaren bör ägna sig åt annat.

Senaste kommentarerna

Arkiv

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Annons

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

”Psykisk ohälsa är som asbest”

Makthavarna eniga om att de inget vet, bloggar Lennart Kriisa