Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

Höstens heta ämnen bestämdes i Almedalen

Seminarierna i Almedalen skiljer sig åt. Ibland är deltagarna i panelen fler än åhörarna i publiken, ibland är det så knökfullt att man får stå i tältöppningen och lyssna.

Jämställdheten var inte ett lika hett ämne som förra året. Fler försvarade i stället löneskillnaden mellan industriarbetaren och undersköterskan. Riskpremie, kallas det. Industriarbetaren riskerar att förlora sitt arbete om konjunkturen viker, alltså ska industriarbetaren tjäna mer än undersköterskan.

Kanske det, men var tredje anställd inom kommunen har en visstidsanställning. De visstidsanställda  får inte någon riskpremie, tvärtom, de har lägre lön än de tillsvidareanställda.

”Hela lagen ska bort”

Ett seminarium om framtidens arbetsrätt i Almegatältet var välbesökt. Arbetsmarknadens parter är på det klara med att politikerna inte ska lägga sig, för nu är saker i görningen. PTK och Svenskt Näringsliv har kört i diket flera gånger med sina förhandlingar om ett nytt omställningsavtal. Förhandlingarna är på gång igen och kanske går de i lås.

Nils Karlson, vd för Ratio, stack ut hakan och hävdade att politikerna visst borde agera. Lagen om anställningsbrott är nämligen ett brott mot den svenska modellen och borde därmed raderas, eller åtminstone göras dispositiv, alltså kunna förhandlas bort i sin helhet. I så fall har vi en stor förändring på gång för svensk arbetsmarknad.

Samtidigt har LO börjat förhandla på sin kant med arbetsgivarna om en förändrad arbetsrätt. LO:s mål är att göra visstidsanställningarna tryggare, arbetsgivarna att göra tillvidareanställningarna  otryggare. Kanske kan de mötas på halva vägen.

Christer Ågren, vice vd för Svenskt Näringsliv, samtalade på en annan scen med Cecilia Fahlberg, Unionens ordförande. Båda var eniga om att det nya omställningsavtalet för tjänstemännen snart är i hamn. Därför nämnde Christer Ågren inte ens arbetsrätten när han ombads räkna upp framtidens utmaningar.

”Snabbspåret är akut”

Däremot slog han fast att invandringen är lönsam, bara vi får ordning på integration. Skönt att höra. Christer Ågren är så långt från en populist man kan komma, hans mål är den supereffektiva arbetsmarknaden. Till exempel gav han universiteten en känga, eftersom de utbildar utan tanke på vilka studier som kan leda till arbete. Fast jag vet inte, ett samhället är rikt som har råd att utbilda studenter i filosofi, även om det behövs fler ingenjörer.

Jag tog en kaffe senare på dagen med en socialdemokratisk kommunpolitiker. Hon berättade att Värmdö kommun nu fattat beslutet att ta emot fler invandrare.

Fast kommunen har ingen aning om var de ska bo, inte heller hur de ska integreras. I kommunen finns redan läkare från Syrien som går på soc, höga ekonomer från Irak som jobbar inom hemtjänsten. Kommunpolitikerna suckade över svårigheterna. Ylva Johanssons snabbspår är uppenbarligen akut.

Några hundra meter därifrån samlades  Sverigedemokraterna för att lyssna till sin partiledare. Bilden av Sverigedemokrater som en samling misslyckade och bittra svenska män gäller inte längre. Nu fanns där mängder med ungdomar, barnfamiljer, kvinnor i alla åldrar.

Sverigedemokraterna lockar alla sorters svenskar och alla är de missnöjda med integrationen. Men integration måste få ta tid. Tänk på latinamerikanerna som flydde diktaturer och kom till Sverige på 1970-talet. De har idag lägre arbetslöshet än infödda svenskar. Inte så konstigt, det är de starkaste som flyr krig, inte de som stannar kvar hemma och fastnar i bitterhet.

Goda arbetsgivare skyr kollektivavtal

Värdet av kollektivavtal hyllades på många seminarier. I Almegatältet presenterades en ny, partsgemensam, sajt med en vision för framtidens kollektivavtal.  Samtidigt har parterna svårt att övertala framgångsrika företag att teckna kollektivavtal. Företaget Klarna är ett exempel.

Där har personalen utmärkta arbetsvillkor, höga löner, avsättningar till pensionen. Bolaget ser inte värdet av att teckna kollektivavtal. Här har parterna en utmaning. Tidigare har det varit företag med usla anställningsvillkor som skyr kollektivavtalen, vad händer när de goda arbetsgivarna saknar intresse för den svenska modellen?

En hel del pratades om de galopperande sjukskrivningarna, orsakade av den psykosociala ohälsan.

Ett av seminarierna, arrangerat av Psykologförbundet, handlade om vad chefen kan göra för att minska riskerna. Socialminister Annika Strandhäll hade inte många svar på den frågan, även om hon har ett starkt engagemang. Paneldeltagaren Johan Forsell, riksdagsledamot för Moderaterna, hade inga svar alls. Han framhöll att Rut är en bra lösningen, den hjälper till att avlasta.

Ja, herregud. Just det seminariet var ett undantag. Den som besöker Almedalen åker därifrån klokare.

Möjligheten med visstidsanställning

Läser med intresse en artikel i SCB:s tidning Välfärd. ”Tidsbegränsad anställning – den vanligaste vägen till jobb” lyder rubriken. Artikelförfattarna arbetar med arbetskraftsundersökningar på SCB. De har inget som helst syfte med sina siffror, utan beskriver bara hur verkligheten ser ut.

Visstidsanställningar är onekligen den viktigaste vägen in på arbetsmarknaden. Av dem som fått en fast anställning kommer två tredjedelar från en tidsbegränsad anställning. De flesta med en tidbegränsad anställning skulle förvisso föredra en fast anställning, om man bortser från de feriearbetande ungdomarna, men oddsen för att lyckas få en fast anställning går via de tidsbegränsade anställningarna.

Att lägga ut hinder på den vägen är därför vanskligt, särskilt om det sker med lagändringar. Ett undantag är de staplade visstidsanställningar, När sådana varar i åratal är det uppenbart att arbetsgivaren har ett permanent behov av arbetskraft. På den punkten är det vettigt att regeringen agerar.

Förvisso är det lätt att sympatisera med fackförbunden Kommunal och Hotell- och restaurangfacket, de har högst andel visstidsanställningar. Ska något göras åt den saken är avtal bästa lösningen. Kommunal befinner sig dessutom i en guldsits. Arbetsgivarna inom SKL måste komma överens med Kommunal om rätt till heltid i kommande avtalsrörelse, i annat fall misslyckas Stefan Löfven med ytterligare ett vallöfte. Kommunal tar säkert chansen att försöka begränsa visstidsanställningarna i samma veva.

 

 

AD öppnar för skyttegravskrig

Säg att skyddsombudet hotar chefen med stryk, eftersom arbetsmiljön är usel och chefen vägrar lyssna. Då väljer förmodligen arbetsgivaren att avskeda skyddsombudet.

En sådan uppsägning skulle hålla i Arbetsdomstolen, åtminstone om chefen tog hotet på allvar. Hot om våld är aldrig accepterat på arbetsplatsen.

Ett skyddsombud får däremot krångla på andra sätt. Skyddsombudet får tjata, ägna sig åt paragrafrytteri och kritisera ledningen.

Samma sak gäller för arbetsgivaren. Chefen får ifrågasätta hur skydds­ombudet bedriver sin verksamhet. De får tjafsa med varandra hur mycket de vill, i bästa fall kommer de fram till en lösning.

Men arbetsgivaren får aldrig ta till åtgärder, inte ens hota med åtgärder, för att förmå skyddsombudet att sluta utnyttja sin föreningsrätt. MBL är tydlig på den punkten. Fast vad betyder ”hot” och ”åtgärder”?

Att kalla till en förhandling och kräva att det jobbiga skyddsombudet avsätts, är det en åtgärd? Att mejla ut till samtliga anställda hur skydds­ombudet utsätter cheferna för kränkande särbehandling, är det en åtgärd?

Arbetsdomstolen ger grönt ljus för båda. De ryms inom arbetsgivarens kritikrätt av skyddsombudet, i det här fallet Reza Forghani på bussbolaget Arriva.

Att kalla till en förhandling är förvisso inget att bli upprörd över, det kan jag hålla med om. Syftet med förhandlingar är att lösa konflikter.

Men att mejla ut till alla anställda att skyddsombudet är en skitstövel, hur påverkar det förtroendet för skyddsombudet bland de anställda? Just i det här fallet hade mejlet ingen större betydelse, konflikten mellan arbetsgivaren och de anställda var redan så infekterad.

Bekymret är domens principiella verkan, att arbetsgivare nu får rätt att kritisera skyddsombud inför alla anställda. Den typen av skyttegravskrig är det sista en arbetsplats behöver, särskilt om arbets­miljön redan är ansträngd.

Företagarnas överdrivna oro

Statsminister Löfven har fått en hel del kritik för att han anlitade en hantverkare utan kollektivavtal.

Branschorganisationen Företagarna tog förstås chansen att på nytt vifta med sin egen undersökning, den som visar att 6 av 10 företag med upp till 49 anställda saknar kollektivavtal.

Kollektivavtalen gått ur tiden, anser Företagarna, ingen vill hacka in sitt namn på arbetsmarknadens runstenar. Även Företagarnas nya vd:n Günther Mårder håller den traditionen vid liv. Hårt ansatt av Ekots lördagsintervjuare kunde han dock inte riktigt förklara vad som är omodernt med kollektivavtalen.

Forskning från Lunds universitet visar dessutom att vart tredje företag med 1-4 anställda har kollektivavtal.

Sju av tio företag med 5-19 anställda har kollektivavtal.

Nästan nio av tio företag med 20-49 anställda har kollektivavtal.

Nog är dessa siffror bevis för att den svenska modellen står sig ett tag till. Företagarna behöver inte oroa sig.

"Psykisk ohälsa är som asbest"

Sällan har makthavare stått som fågelholkar i en panel. En efter en fick de medge att de faktiskt inte har en susning om orsakerna bakom den galopperande psykiska ohälsan. Tydligast var Irene Wennemo, tidigare en höjdare inom LO, numera arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons högra hand.

”Psykisk ohälsa är som asbest. Först kom larmen om att cancern ökade, ingen visste varför, sedan kom kopplingen till asbest”, förklarade hon under kunskapsseminariet om psykisk ohälsa, anordnat av Arbetsmarknadsdepartementet.

Irene Wennemo betonade att hon gillade kunskap, hon kan inte driva politiken utifrån magkänsla. Den hållningen är vettig,  i dag vet ingen varför sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa skenar.

Arbetsmarknadens parter är medvetna om att de inte heller har en susning, men i deras uppdrag ingår att spekulera. Det var precis vad som hände under paneldebatten.

Företrädaren för Svenskt Handel, förhandlingschefen Mattias Dahl, hävdade till exempel att ökningen beror på orsaker som arbetsgivarna inte styr över, som ojämställdheten, att kvinnorna inte pallar med en dubbla belastningen med både familj och arbete, men att det kanske löser sig på sikt om papporna väljer att ta ut en större del av föräldraledigheten.

Jaha. Då borde väl Svensk Handel lobba hos politikerna för en individualiserad föräldrapenning.

Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef på Kommunal, spekulerade i att den psykiska ohälsan beror på den höga andelen visstidsanställningar, en tredjedel av alla inom äldreomsorgen har en visstidsanställning. Tja, kanske är det en orsak, vem vet? Dessutom blir de anställda inom äldreomsorgen allt mer styrda, inga möjligheter till improvisation och fritt tänkande, då mår de anställda dåligt, resonerade Kommunals företrädare. Visst, låter rimligt, så vill ingen arbeta.

Mathias Åström, Lärarförbundets förhandlingschef, hade sina teorier om varför den psykiska ohälsan ökar bland de anställda inom skolans värld. En störtflod av reformer är huvudorsaken, enligt honom . Lärarna har fått en massa mål som ska uppfyllas, men lärarna är osäkra på tillvägagångssättet, detta ökar en känsla av skuld som leder till stress och sjukskrivningar. Okej, vem kan säga emot?

Men ingen vet säkert, som Irene Wennemo sammanfattade seminariet. Och i samma ögonblick tänkte jag att den där föreskriften från Arbetsmiljöverket aldrig kommer att bli verklighet. Nya föreskrifter måste ju ändå baseras på kunskap.

Arbetsgivarna kan således andas ut, men Irene Wennemo kommer att bli alltmer pressad av de ökade samhällskostnaderna för psykisk sjukdom.

Emellanåt tröttnar arbetsgivarna på de som inte klarar av jobbet och plockar fram plånboken. ”Alla uppsägningar på grund av personliga skäl har sjukskrivningar i botten”, som en företrädare för Almega sa till mig under seminariet. Frågan är vad som händer med de utköpta? Lyckas de nyorientera sig i livet eller gräver de ner sig i en mylla med bitterhet och utanförskap? Tja, det vet ingen heller.

Besvikelsen väntad

Hotell och Restaurangfacket och Kommunal har länge efterlyst ett stopp för de allmänna visstidsanställningar. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har hela tiden gett kalla handen och ansett att anställningsformen behövs.

Däremot har regeringen lovat att hindra staplandet av visstidsanställningar. Den kampen har främst drivit av TCO. Fast TCO är också missnöjt med förslaget. Ännu surare är Kommunal över regeringens förslag.

Inte lätt för regeringen att göra rätt, men den här gången applåderar inte något fackförbud.

Möjligen anser TCO att målet är tillräckligt uppnått, men Kommunal och Hotell och Restaurangfacket kommer inte ge upp. Visstidsanställningar ligger förvisso på en stabil nivå sett över hela arbetsmarknaden men inom Kommunal och Hotell och Restaurangfacket finns ett begripligt behov att begränsa visstidsanställningar.

Något gehör finns dock inte bland arbetsgivarna. I kommande nummer av Lag & Avtal publicerar vi en intervju med Lena Micko, SKL:s nya ordförande, som fått några signaler på att andelen visstidsanställningar ligger på för hög nivå inom kommunerna och landstingen.

 

 

Glöm integriteten - den psykiska hälsan är viktigare

”Diagnoser föds, gör karriär och dör,” skriver Karin Johannisson, professor i idé och lärdomshistoria.

Förmodligen mer sant än någonsin. Du har säkert hört talas om Aspergers syndrom och har ett hum om vad den innebär. Sorry, den diagnosen är död, glöm allt du lärt dig. Den som har trubbel med att läsa det sociala samspelet har numera autism, inget annat.  Om några år kallas funktionsnedsättningen säkert för något annat.

Men jag ska inte raljera över den psykiska ohälsan, den sprider sig snabbt och slår hårt mot enskilda, mot deras anhöriga, mot arbetsgivarna och mot samhället i stort.

Arbetsmiljöverket hotar med en ny föreskrift, då blir blir det hårda tag mot slappa arbetsgivare. Svenskt Näringsliv skyr nya regleringar som pesten, sådana stjäl fokus från produktionen. En viss skepsis är därför befogad när arbetsgivarorganisationen släpper en ny rapport ”Psykiska ohälsa – mer än en arbetsmiljöfråga”.

(Samma skepsism är befogad när fackförbunden släpper dylika rapporter, i dessa brukar allt på jorden vara arbetsgivarnas fel).

Just den här rapporten är ändå högst läsvärd, den tar ett objektivt grepp om samhällsproblemet. Bland annat finns exempel på hur företag arbetar aktivt för att minska den psykiska ohälsan. En viktig fråga dröjer sig kvar efter genomläsningen: ska arbetsgivarna lägga sig i de anställdas privatliv?

Jag tror att det är nödvändigt. Orsakerna till psykiska ohälsa kan ibland vara en ren konsekvens av missförhållanden på arbetsplatsen, men ofta handlar det om en destruktiv kombination av privatliv och arbetsliv. Den som har ett stressigt privatliv klarar inte stress på arbetsplatsen, hjärnan får aldrig någon återhämtning och väggen väntar.

I ett sådant läge måste chefen bjuda in den anställde till att berätta om vad som stressar i privatlivet. Kan arbetsgivaren stötta på något sätt? En sjukskrivning för akut stressreaktion ska aldrig komma som en överraskning.

Allvarligast är läget inom kommuner och landsting. Inte så konstigt. Där är personalgrupperna stora, betydligt större än inom det privata näringslivet. Cheferna hinner inte uppmärksamma varningssignalerna. Dessutom är det mer påfrestande att arbeta med människor än med datorer.

I slutändan är det arbetsgivaren som har ansvaret för all psykisk ohälsa, även om den är orsakad av omständigheter som arbetsgivaren inte råder över. Arbetsdomstolen har varit tydlig på den punkten.

Ett exempel är textilslöjdläraren som drabbades av en stressreaktion när sonen insjuknade.  Hon blev uppsagd eftersom arbetsgivaren bedömde att hon inte skulle kunna utföra arbete av någon betydelse. Sådant går inte att veta, dundrade Arbetsdomstolen.

Själv tror jag att den ökade individualiseringen kan förklara en del av den psykiska ohälsan. Redan i lågstadiet krävs tusen följare på instagram för att eleven ska platsa i rökrutan. Föräldrarna har inga synpunkter för de är likadana, de skryter dagligen om sina egna eller barnens framgångar på sociala medier och utseendefixeringen är större än någonsin, 40-åriga kvinnor jublar över att de ser så unga ut att de får visa leg på Systembolaget och belönas med hundra likes. Denna hets kan ju stressa sönder vem som helst.

 

Se det osynliga

Att cykla till jobbet är lite speciellt i Stockholm. Vi är som en kompakt ström av rullande hjul, vi trängs på cykel­banorna, och den som vill in i strömmen måste snabbt upp i vårt tempo, annars blir straffet skrällande ringklockor och idiotförklarande gester.

Vi cyklister inbillar oss att vi är hälsosamma, men smattret från bilarnas dubbdäck under våren borde få oss att tänka om. Luften är långtifrån frisk.
Dubbdäcken sliter loss partiklar från beläggningen, däck och oljerester virvlar upp i luften, de mikroskopiska partiklarna dras ner i våra flåsande lungor.

De partiklar som stannar kvar i kroppen ställer till med oreda. Hjärt- och lungsjukdomar är de vanligaste konsekvenserna. Partiklarna tar sig även in i inomhusluften, blir en del av vår arbetsmiljö. Då är gränsvärdena högre än för utomhusluften, fast vem bryr sig? Hur många mäter inomhusluften? Vem vet att luften vi andas ligger bakom 5000 dödsfall varje år?

I det nya numret av Arbetarskydd har vi mätt antalet partiklar i luften där vi arbetar. På fem arbetsplatser har vi undersökt mängderna av de allra minsta partiklarna.

Den osynliga hälsofaran finns över hela landet, från Umeå i norr till Skåne i söder. Intresset är tyvärr obefintligt och åtgärderna minimala. Sverige har till och med dömts i EU-domstolen för att under flera års tid ha över­skridit normerna. Under förra året överskred 17 kommuner EU-normerna för godkänd utomhusluft. En och annan gata fick ett förbud mot dubbdäck. I Stockholm hade redan en gata försetts med dubbdäcksförbud, där ansåg sig politikerna ha gjort tillräckligt.

När vi diskuterar arbetsmiljö i dag är dödsolyckor, stress och sjukskrivningar mest i fokus, men vi får inte glömma att arbetsmiljö är så mycket mer. Som till exempel luften vi andas.

Krymp med värdighet

I arbetsrättens ankdamm – där både fackförbund och arbetsgivare simmar runt – råder en gemensam uppfattning: arbetsgivarna ska oftast vinna i Arbetsdomstolen.

Fackförbunden anses nämligen ha en skyldighet att driva fler osäkra fall till domstolen. Att betala medlemsavgiften till ett fackförbund är inte bara en solidarisk handling, utan även en försäkring för att kunna betala rättegångskostnader. Några andra försäkringar finns inte för den som råkar i onåd hos sin arbetsgivare.

De senaste nio åren har arbetsgivarna vunnit ­oftare än fackförbunden i Arbetsdomstolen. Men vår genomgång av det senaste årets domar, sådana som handlar om att anställningen avslutats på grund av personliga skäl, visar att fackförbunden segrat oftare än arbetsgivarna.

En första tanke är att facken blivit tuffare mot sina medlemmar, men då borde antalet stämningsansökningar ha minskat och så är inte fallet.
Kanske har facken blivit skickligare på att motbevisa arbetsgivarnas påståenden? Eller handlar det bara om slumpen? Läs om de olika fallen i vårt senaste pappersnummer och avgör själv.

Att förlora jobbet på grund av nedskärningar är också dystert. Runt 4 000 arbetstillfällen har försvunnit från bank­sektorn de senaste åtta åren. Inte många rader har skrivits om detta, eftersom krympningen skett genom naturlig avgång. Bankarbetsgivarna har ­genomfört processen på ett snyggt sätt, även om det säkert finns undantag. Arbetsgivarorganisationen ser inte ens turordningsreglerna som ett hinder för nedskärningar.

Även inom media minskar antalet arbetstillfällen, men då agerar arbetsgivarna i panik. Dagens Nyheter är skräckexemplet. Tidningen Journalisten skriver om hur erfarna journalister fick ägna sig åt arkivering, de flyttades till separata lokaler och stämplades som icke önskvärda. Allt låg inom arbetsrättens ramar, men det är svårt att tolka arbetsgivarens agerande på annat sätt än att de utpekade skulle förmås att säga upp sig själva.

Att sänka arbetsuppgifternas svårighetsgrad till noll knäcker de flesta, åtminstone om de bär på en högpresterande personlighet.
För branscher med förutsägbara förändringar, som media och banker, finns tid att hantera nedskärningar med värdighet. Det är bara att välja väg.

När du vill slåss på jobbet

Att vara lärare sätter impulskontrollen på prov. Men att slå elever är förstås inte tillåtet, lika lite som det är tillåtet att slå sina arbetskamrater eller chefer. På den punkten har Arbetsdomstolen varit tydlig.

Jönköpings tingsrätt har ändå ansett att Vaggeryds kommun inte hade rätt att avskeda en lärare som klippte till en elev. Bakgrunden ska ha varit att en elev dunkade en annan elevs huvud i golvet. Då drog läraren upp bråkstaken från golvet och utdelade ett reflexmässigt slag i ansiktet.

Läraren har friats från misstankarna om misshandel, men straffrätt och arbetsrätt är olika saker. Här handlar det om läraren grovt brutit mot anställningsavtalet genom att utöva våld. Tingsrätten tyckte inte det var tillräckligt allvarligt och hänvisar till det reflexmässiga i situationen.

Tingsrätten har uppenbarligen studerat Arbetsdomstolens domar. Arbetsdomstolen brukar nämligen anse att extra vikt ska läggas vid situationen. En förskolelärare som slog till ett barn hade till exempel inte rätt att behålla sin anställning. Skälet var, enligt Arbetsdomstolen, att situationen inte var akut. Att barnet bara var 1,5 år var också försvårande.

Det finns även flera fall när kommuner haft rätt att avskeda lärare som slagit elever, fast då har situationen inte varit lika akut som i Vaggeryd. Jag vågar ändå inte gissa hur det här slutar i Arbetsdomstolen. Kanske har Jönköpings tingsrätt hittat ventilen som ger en lärare rätt att slå till en elev.

Senaste kommentarerna

Arkiv

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Annons

Senaste nytt från Arbetarskydd

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

Höstens heta ämnen i Almedalen

Stora förändringar på gång, bloggar Lennart Kriisa