Lennart Kriisa

Lag & Avtals chefredaktör bloggar om arbetsrätt

Surt, riktigt surt

För andra gången har förhandlingarna kraschat mellan PTK och Svenskt Näringsliv. Skälet är detsamma som förra gången: Sveriges Ingenjörer vill inte ha ett omställningsavtal. Vinsterna med kompetensutveckling är inte tillräckligt stora för att lätta på turordningsreglerna.

För Unionen, jätten inom PTK, är läget ett annat. Här finns ett enormt behov av kompetensutveckling och förbundet är berett att betala priset för ett nytt avtal. Men enighet inom PTK går inte att uppnå, det inser arbetsgivarna. Alltså har de valt att inte slösa mer tid på förhandlingarna. Och sällan har fackförbunden inom tjänstemannasektorn varit så sura på varandra.

Sveriges Ingenjörer skriver på sin sajt:
– Att avsluta förhandlingarna är det enda rätta med tanke på de allvarliga konsekvenser som avtalet skulle få för våra medlemmar.

Niklas Hjert, förhandlingschef på Unionen, säger till Lag & Avtal.
- Jag har inte hört dem som säger nej presentera några andra lösningar.

Framtiden för PTK är högst oviss.

Här är forskningen som behövs

Med viss tveksamhet tackade jag ja till en inbjudan från Arbetsmiljöverket. Myndigheten ville veta vad landets arbetsmiljöexperter har för åsikter om framtidens arbetsmiljöforskning. Även jag anses ingå i den fina församlingen. Men kan jag, som är journalist, ha några uppfattningar om den saken? Mitt främsta uppdrag är väl att beskriva verkligheten och låta andra fatta besluten?  Fast jag gick dit i alla fall. Kan ju alltid informera er läsare via denna blogg.

Så där satt vi, experterna. Arbetsgivare, fackliga företrädare, skyddsombud, experter från andra myndigheter och organisationer. Vi uppmanades att tänka långsiktigt, hur kommer samhället att se ut under åren 2017-2027? Vilka behov av arbetsmiljöforskning finns under den perioden?

Några viktiga områden sållades fram, till exempel anställningsformerna. Inhyrningen och de bemanningsanställda kommer att öka. Även andelen visstidsanställningarna kommer att öka, spådde experterna. Hur påverkar det framtidens arbetsmiljö? Kommer färre att känna en lojalitet till arbetsgivaren? Fler att känna en ekonomisk stress över att sakna fast anställning? Färre våga kritisera bristande arbetsmiljö? Kanske en orsak att se över dagens anställningsformer?

Även det gränslösa arbetet förväntas öka. När är vi egentligen lediga och när är vi i tjänst? Kommer sjukskrivningarna på grund av utmattningssyndrom att fortsätta stiga? Ja, det trodde församlingen. Alltså behövs mer forskning. Idag vet vi ju inte ens vad som orsakar massjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa. Vi behöver veta mer om arbetsplatsens utformning, om hur privatlivet utvecklas, jämställdheten och så vidare.

Även robotiseringen, alltså automatiseringen av våra arbetsuppgifter noterades som ett viktigt ämne för den framtida forskningen.

Någon tog upp att vi behöver lära oss att mäta den upplevda arbetsbelastningen, inte bara arbetsbelastningen i ett objektivt perspektiv. En viktig synpunkt.

För att lyckas med allt detta krävs ett framtida kunskapscentrum för arbetsmiljöforskningen. Om detta rådde total enighet. Alltså inte ett centrum som själva initierar forskning, utan samlar upp och blir ett nav i arbetsmiljöforskningen.

Alla synpunkter som framfördes under denna hearing kommer att sammanfattas av Arbetsmiljöverket, därefter skickas vidare till regeringen. Syftet är att regeringen ska kunna skriva den mest genomtänkta forskningspropositionen. Bara att önska lycka till.

När domaren blir överkörd

Höjer på ögonbrynen när jag läser domen om chefen som attesterade sina egna tidrapporter. Arbetsdomstolen tycker att arbetsgivaren hade rätt att avskeda chefen. Fast det tyckte inte domaren Karin Renman, alltså juristdomaren som är anställd av Arbetsdomstolen. Hon blev överkörd av majoriteten av ledamöterna, alltså ledamöter som inte är anställda av Arbetsdomstolen.

Låt mig förklara hur Arbetsdomstolen fungerar.  När Arbetsdomstolen ska bestämma om det var rätt eller fel att avskeda (eller något annat arbetsrättsligt som landat i Arbetsdomstolen) då är det en ordförande och sex ledamöter som bestämmer.

Ordförande är en riktig domare, det vill säga en jurist med lång domarerfarenhet. De sex ledamöterna behöver inte vara jurister, de flesta är tillsatta av arbetsmarknadens parter. Uppenbarligen har de gott om självförtroende eftersom de emellanåt kan rösta ner domaren.

När icke-juristerna i Arbetsdomstolen bestämmer sig för att köra över domaren, då finns ingen högre instans som kan ändra domslutet.

I en tingsrätt är det annorlunda. Då finns också en juristdomare som leder själva rättegången. Sedan dömer juristdomaren tillsammans med nämndemännen. De har alla en röst vardera, alla är lika mycket domare.

I tingsrätten går det normalt till så här: Efter rättegången samlas juristdomaren och nämndemännen. Till skillnad från Arbetsdomstolen är nämndemännen tillsatta av de politiska partierna. Tillsammans ska domaren och nämndemännen komma överens om en dom. I praktiken förklarar för nämndemännen hur domstolen ska döma, vilka lagar som ska tillämpas. Nämndemännen nickar lydigt och instämmer. Sällan mopsar sig någon mot domaren, nämndemännen är medvetna om sina bristande juridiska kunskaper. Och de får mycket sällan för sig att rösta ner juristdomaren.

Okej, varje domare i tingsrätten blir överkörd någon enstaka gång under karriären, men då rättas det alltid till i hovrätten. Det mest kända fallet handlar förstås om Palmemordet. Nämndemännen i tingsrätten körde över domaren och fällde Christer Pettersson. Målet överklagades till hovrätten, där friades Christer Pettersson.

I Arbetsdomstolen saknas den räddningsplankan, Arbetsdomstolen är högsta instans. Där ska vi kunna lita på att icke-jurister kan döma lika kunnigt som jurister. Där har ni skillnaden mellan domstolarna.

Uppdatering. Läs gärna de två doktoranderna Erik Sjödins och Niklas Selbergs kommentar härintill. Jag hade räknat fel i detta fall. 

 

Reformen som ryker

När Jimmie Åkesson höll sitt till i Almedalen var även jag på plats. Jag stod lite vid sidan om, liksom för att visa att jag inte hörde till hejaklacken.

Intill mig stod en trio med socialdemokratiska höjdare: Lars Stjernqvist, Widar Andersson och Stig-Björn Ljunggren.

De sa inte så mycket till varandra, utbytte bara blickar som om de var eniga i sin uppfattning. Sedan dess har Sverigedemokraterna vuxit ytterligare, snart är de landets näst största parti. Stefan Löfven känner deras flåsande i nacken.

Och nu vet jag vad Widar Andersson tänkte. Han skrev häromdagen en ledare i Folkbladet med en tydlig uppmaning till Stefan Löfven.  Socialdemokraterna måste ”skaffa vettiga majoriteter för en reglerad och sansad invandring.”

Tja, kanske blir det så, att även Stefan Löfven börjar jämföra Sveriges flyktingmottagande med andra EU-länder, istället för att jämföra med till exempel Libanon, ett land med fyra miljoner invånare och en miljon flyktingar.

Något kommer Stefan Löfven säkert att göra för att locka tillbaka väljare från SD. Min farhåga är att den fria arbetskraftsinvandringen ryker. Sedan 2008 har det varit fritt fram för svenska företag att anställa personer med sitt ursprung utanför EU.

LO var till en början kritiskt, och det är väl fortfarande den officiella hållningen, men de största luckorna i regelverket har täppts till. Inom LO hörs inte längre några upprörda toner. Ändå tror jag att Socialdemokraterna kommer att stänga den dörren, för det var ju ändå borgarna (förvisso tillsammans med Miljöpartiet) som öppnade möjligheten.

Det vore synd av flera skäl. Grundinställningen måste vara att människor ska få arbeta var de vill på planeten. En svensk ska kunna hoppa på ett jobb i Lagos, liksom någon från Fiji ska kunna acceptera ett erbjudet arbete i Hallstahammar.

Företag som behöver anställa ska inte heller känna sig begränsade av nationsgränser. Det kan ju finnas länder med utbildningssystem som inte hängt med i arbetsmarknadens behov.

Dessutom, det pratas ju en del om att invandrare begår fler brott än svenskar. Sanningen är personer utan arbete begår fler brott än de som har ett arbete.

Jag skulle vilja se en studie på brottsligheten bland personer som kommit till Sverige via den fria arbetskraftsinvandringen. Jag är övertygad om att brottsligheten är lägre i den gruppen, jämfört med svenskar.

Moderaterna rör i fel gryta

Ungdomar och utrikes födda måste få snabbare vägar in på arbetsmarknaden, inget snack om om den saken.

Alla anständiga partier har vettiga förslag inom det området. Till exempel Moderaternas ”Första jobbet-avdraget”. Förvisso andas förslaget att ungdomar inte vill jobba, att en ordentlig morot (låg skatt) krävs för att de ska komma ur sängen.

Kanske är det så, jag vet inte. För arbetsgivarnas del är arbetsgivaravgiften viktig, den påverkar lusten att anställa. Moderaterna kan räkna på det där.

Värre är det med arbetsrätten. Den har arbetsmarknadens parter, till skillnad från politikerna, full koll på.

Både tjänstemännen och arbetarna förhandlar i höst med respektive arbetsgivarorganisationer om en ny arbetsrätt. Facken vill öka tryggheten för de visstidsanställda, medan arbetsgivarna vill mjuka upp spelreglerna vid nedskärningar.

En ny anställningsform är ingen intresserad av, det är inte där knuten sitter. Moderaterna bör ägna sig åt det som partiet alltid ägnat sig åt – skattefrågorna.  Lämna arbetsrätten åt parterna.

Höstens heta ämnen bestämdes i Almedalen

Seminarierna i Almedalen skiljer sig åt. Ibland är deltagarna i panelen fler än åhörarna i publiken, ibland är det så knökfullt att man får stå i tältöppningen och lyssna.

Jämställdheten var inte ett lika hett ämne som förra året. Fler försvarade i stället löneskillnaden mellan industriarbetaren och undersköterskan. Riskpremie, kallas det. Industriarbetaren riskerar att förlora sitt arbete om konjunkturen viker, alltså ska industriarbetaren tjäna mer än undersköterskan.

Kanske det, men var tredje anställd inom kommunen har en visstidsanställning. De visstidsanställda  får inte någon riskpremie, tvärtom, de har lägre lön än de tillsvidareanställda.

”Hela lagen ska bort”

Ett seminarium om framtidens arbetsrätt i Almegatältet var välbesökt. Arbetsmarknadens parter är på det klara med att politikerna inte ska lägga sig, för nu är saker i görningen. PTK och Svenskt Näringsliv har kört i diket flera gånger med sina förhandlingar om ett nytt omställningsavtal. Förhandlingarna är på gång igen och kanske går de i lås.

Nils Karlson, vd för Ratio, stack ut hakan och hävdade att politikerna visst borde agera. Lagen om anställningsbrott är nämligen ett brott mot den svenska modellen och borde därmed raderas, eller åtminstone göras dispositiv, alltså kunna förhandlas bort i sin helhet. I så fall har vi en stor förändring på gång för svensk arbetsmarknad.

Samtidigt har LO börjat förhandla på sin kant med arbetsgivarna om en förändrad arbetsrätt. LO:s mål är att göra visstidsanställningarna tryggare, arbetsgivarna att göra tillvidareanställningarna  otryggare. Kanske kan de mötas på halva vägen.

Christer Ågren, vice vd för Svenskt Näringsliv, samtalade på en annan scen med Cecilia Fahlberg, Unionens ordförande. Båda var eniga om att det nya omställningsavtalet för tjänstemännen snart är i hamn. Därför nämnde Christer Ågren inte ens arbetsrätten när han ombads räkna upp framtidens utmaningar.

”Snabbspåret är akut”

Däremot slog han fast att invandringen är lönsam, bara vi får ordning på integration. Skönt att höra. Christer Ågren är så långt från en populist man kan komma, hans mål är den supereffektiva arbetsmarknaden. Till exempel gav han universiteten en känga, eftersom de utbildar utan tanke på vilka studier som kan leda till arbete. Fast jag vet inte, ett samhället är rikt som har råd att utbilda studenter i filosofi, även om det behövs fler ingenjörer.

Jag tog en kaffe senare på dagen med en socialdemokratisk kommunpolitiker. Hon berättade att Värmdö kommun nu fattat beslutet att ta emot fler invandrare.

Fast kommunen har ingen aning om var de ska bo, inte heller hur de ska integreras. I kommunen finns redan läkare från Syrien som går på soc, höga ekonomer från Irak som jobbar inom hemtjänsten. Kommunpolitikerna suckade över svårigheterna. Ylva Johanssons snabbspår är uppenbarligen akut.

Några hundra meter därifrån samlades  Sverigedemokraterna för att lyssna till sin partiledare. Bilden av Sverigedemokrater som en samling misslyckade och bittra svenska män gäller inte längre. Nu fanns där mängder med ungdomar, barnfamiljer, kvinnor i alla åldrar.

Sverigedemokraterna lockar alla sorters svenskar och alla är de missnöjda med integrationen. Men integration måste få ta tid. Tänk på latinamerikanerna som flydde diktaturer och kom till Sverige på 1970-talet. De har idag lägre arbetslöshet än infödda svenskar. Inte så konstigt, det är de starkaste som flyr krig, inte de som stannar kvar hemma och fastnar i bitterhet.

Goda arbetsgivare skyr kollektivavtal

Värdet av kollektivavtal hyllades på många seminarier. I Almegatältet presenterades en ny, partsgemensam, sajt med en vision för framtidens kollektivavtal.  Samtidigt har parterna svårt att övertala framgångsrika företag att teckna kollektivavtal. Företaget Klarna är ett exempel.

Där har personalen utmärkta arbetsvillkor, höga löner, avsättningar till pensionen. Bolaget ser inte värdet av att teckna kollektivavtal. Här har parterna en utmaning. Tidigare har det varit företag med usla anställningsvillkor som skyr kollektivavtalen, vad händer när de goda arbetsgivarna saknar intresse för den svenska modellen?

En hel del pratades om de galopperande sjukskrivningarna, orsakade av den psykosociala ohälsan.

Ett av seminarierna, arrangerat av Psykologförbundet, handlade om vad chefen kan göra för att minska riskerna. Socialminister Annika Strandhäll hade inte många svar på den frågan, även om hon har ett starkt engagemang. Paneldeltagaren Johan Forsell, riksdagsledamot för Moderaterna, hade inga svar alls. Han framhöll att Rut är en bra lösningen, den hjälper till att avlasta.

Ja, herregud. Just det seminariet var ett undantag. Den som besöker Almedalen åker därifrån klokare.

Möjligheten med visstidsanställning

Läser med intresse en artikel i SCB:s tidning Välfärd. ”Tidsbegränsad anställning – den vanligaste vägen till jobb” lyder rubriken. Artikelförfattarna arbetar med arbetskraftsundersökningar på SCB. De har inget som helst syfte med sina siffror, utan beskriver bara hur verkligheten ser ut.

Visstidsanställningar är onekligen den viktigaste vägen in på arbetsmarknaden. Av dem som fått en fast anställning kommer två tredjedelar från en tidsbegränsad anställning. De flesta med en tidbegränsad anställning skulle förvisso föredra en fast anställning, om man bortser från de feriearbetande ungdomarna, men oddsen för att lyckas få en fast anställning går via de tidsbegränsade anställningarna.

Att lägga ut hinder på den vägen är därför vanskligt, särskilt om det sker med lagändringar. Ett undantag är de staplade visstidsanställningar, När sådana varar i åratal är det uppenbart att arbetsgivaren har ett permanent behov av arbetskraft. På den punkten är det vettigt att regeringen agerar.

Förvisso är det lätt att sympatisera med fackförbunden Kommunal och Hotell- och restaurangfacket, de har högst andel visstidsanställningar. Ska något göras åt den saken är avtal bästa lösningen. Kommunal befinner sig dessutom i en guldsits. Arbetsgivarna inom SKL måste komma överens med Kommunal om rätt till heltid i kommande avtalsrörelse, i annat fall misslyckas Stefan Löfven med ytterligare ett vallöfte. Kommunal tar säkert chansen att försöka begränsa visstidsanställningarna i samma veva.

 

 

AD öppnar för skyttegravskrig

Säg att skyddsombudet hotar chefen med stryk, eftersom arbetsmiljön är usel och chefen vägrar lyssna. Då väljer förmodligen arbetsgivaren att avskeda skyddsombudet.

En sådan uppsägning skulle hålla i Arbetsdomstolen, åtminstone om chefen tog hotet på allvar. Hot om våld är aldrig accepterat på arbetsplatsen.

Ett skyddsombud får däremot krångla på andra sätt. Skyddsombudet får tjata, ägna sig åt paragrafrytteri och kritisera ledningen.

Samma sak gäller för arbetsgivaren. Chefen får ifrågasätta hur skydds­ombudet bedriver sin verksamhet. De får tjafsa med varandra hur mycket de vill, i bästa fall kommer de fram till en lösning.

Men arbetsgivaren får aldrig ta till åtgärder, inte ens hota med åtgärder, för att förmå skyddsombudet att sluta utnyttja sin föreningsrätt. MBL är tydlig på den punkten. Fast vad betyder ”hot” och ”åtgärder”?

Att kalla till en förhandling och kräva att det jobbiga skyddsombudet avsätts, är det en åtgärd? Att mejla ut till samtliga anställda hur skydds­ombudet utsätter cheferna för kränkande särbehandling, är det en åtgärd?

Arbetsdomstolen ger grönt ljus för båda. De ryms inom arbetsgivarens kritikrätt av skyddsombudet, i det här fallet Reza Forghani på bussbolaget Arriva.

Att kalla till en förhandling är förvisso inget att bli upprörd över, det kan jag hålla med om. Syftet med förhandlingar är att lösa konflikter.

Men att mejla ut till alla anställda att skyddsombudet är en skitstövel, hur påverkar det förtroendet för skyddsombudet bland de anställda? Just i det här fallet hade mejlet ingen större betydelse, konflikten mellan arbetsgivaren och de anställda var redan så infekterad.

Bekymret är domens principiella verkan, att arbetsgivare nu får rätt att kritisera skyddsombud inför alla anställda. Den typen av skyttegravskrig är det sista en arbetsplats behöver, särskilt om arbets­miljön redan är ansträngd.

Företagarnas överdrivna oro

Statsminister Löfven har fått en hel del kritik för att han anlitade en hantverkare utan kollektivavtal.

Branschorganisationen Företagarna tog förstås chansen att på nytt vifta med sin egen undersökning, den som visar att 6 av 10 företag med upp till 49 anställda saknar kollektivavtal.

Kollektivavtalen gått ur tiden, anser Företagarna, ingen vill hacka in sitt namn på arbetsmarknadens runstenar. Även Företagarnas nya vd:n Günther Mårder håller den traditionen vid liv. Hårt ansatt av Ekots lördagsintervjuare kunde han dock inte riktigt förklara vad som är omodernt med kollektivavtalen.

Forskning från Lunds universitet visar dessutom att vart tredje företag med 1-4 anställda har kollektivavtal.

Sju av tio företag med 5-19 anställda har kollektivavtal.

Nästan nio av tio företag med 20-49 anställda har kollektivavtal.

Nog är dessa siffror bevis för att den svenska modellen står sig ett tag till. Företagarna behöver inte oroa sig.

"Psykisk ohälsa är som asbest"

Sällan har makthavare stått som fågelholkar i en panel. En efter en fick de medge att de faktiskt inte har en susning om orsakerna bakom den galopperande psykiska ohälsan. Tydligast var Irene Wennemo, tidigare en höjdare inom LO, numera arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons högra hand.

”Psykisk ohälsa är som asbest. Först kom larmen om att cancern ökade, ingen visste varför, sedan kom kopplingen till asbest”, förklarade hon under kunskapsseminariet om psykisk ohälsa, anordnat av Arbetsmarknadsdepartementet.

Irene Wennemo betonade att hon gillade kunskap, hon kan inte driva politiken utifrån magkänsla. Den hållningen är vettig,  i dag vet ingen varför sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa skenar.

Arbetsmarknadens parter är medvetna om att de inte heller har en susning, men i deras uppdrag ingår att spekulera. Det var precis vad som hände under paneldebatten.

Företrädaren för Svenskt Handel, förhandlingschefen Mattias Dahl, hävdade till exempel att ökningen beror på orsaker som arbetsgivarna inte styr över, som ojämställdheten, att kvinnorna inte pallar med en dubbla belastningen med både familj och arbete, men att det kanske löser sig på sikt om papporna väljer att ta ut en större del av föräldraledigheten.

Jaha. Då borde väl Svensk Handel lobba hos politikerna för en individualiserad föräldrapenning.

Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef på Kommunal, spekulerade i att den psykiska ohälsan beror på den höga andelen visstidsanställningar, en tredjedel av alla inom äldreomsorgen har en visstidsanställning. Tja, kanske är det en orsak, vem vet? Dessutom blir de anställda inom äldreomsorgen allt mer styrda, inga möjligheter till improvisation och fritt tänkande, då mår de anställda dåligt, resonerade Kommunals företrädare. Visst, låter rimligt, så vill ingen arbeta.

Mathias Åström, Lärarförbundets förhandlingschef, hade sina teorier om varför den psykiska ohälsan ökar bland de anställda inom skolans värld. En störtflod av reformer är huvudorsaken, enligt honom . Lärarna har fått en massa mål som ska uppfyllas, men lärarna är osäkra på tillvägagångssättet, detta ökar en känsla av skuld som leder till stress och sjukskrivningar. Okej, vem kan säga emot?

Men ingen vet säkert, som Irene Wennemo sammanfattade seminariet. Och i samma ögonblick tänkte jag att den där föreskriften från Arbetsmiljöverket aldrig kommer att bli verklighet. Nya föreskrifter måste ju ändå baseras på kunskap.

Arbetsgivarna kan således andas ut, men Irene Wennemo kommer att bli alltmer pressad av de ökade samhällskostnaderna för psykisk sjukdom.

Emellanåt tröttnar arbetsgivarna på de som inte klarar av jobbet och plockar fram plånboken. ”Alla uppsägningar på grund av personliga skäl har sjukskrivningar i botten”, som en företrädare för Almega sa till mig under seminariet. Frågan är vad som händer med de utköpta? Lyckas de nyorientera sig i livet eller gräver de ner sig i en mylla med bitterhet och utanförskap? Tja, det vet ingen heller.

Senaste kommentarerna

Arkiv

Registrera dig och få vårt kostnadsfria nyhetsbrev!
E-post

Annons

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se

Du missar väl inte ditt HR-verktyg?

Med Lag & Avtal får du praktisk hjälp i det dagliga arbetet med dina medarbetare. Verktyget ingår i din tidningsprenumeration. Skaffa ditt lösenord här.

Surt, riktigt surt

Sällan har det varit så infekterat mellan fackförbunden, bloggar Lennart Kriisa